Publicerat i Folkvett nr 1/1996.

Nerikes Allehanda har haft en debatt på kultursidan om psykoanalysens vetenskaplighet. Jan Bärmark inledde debatten genom att i en recension (8/6 1995) hävda att psykoanalysen numera betraktas som vetenskap. Därefter följde en replikväxling mellan Erik Marklund (19/6, 30/6, 18/8), Max Scharnberg (18/8) och Jan Bärmark (19/6, 30/6, 19/8). Så här löd Erik Marklunds första inlägg i debatten:

“I NA 95 06 08 anmäler Jan Bärmark på kultursidan ett antal titlar om Sigmund Freud och psykoanalysen. Han inleder med att hävda att psykoanalys idag, i motsats till situationen under de senaste femtio åren, skulle vara accepterad som en vetenskap. Detta är helt felaktigt. Psykoanalysen använder inga metoder, varken hårda eller mjuka, som i någon som helst mening kan betraktas som vetenskapliga och dess resultat, eller rättare sagt brist på resultat, är inte vetenskapligt hållbara. Det växande intresset för psykoanalys, som återspeglas av Natur och Kulturs och Atlantis utgivningsverksamheter inom området, kan alltså inte tillskrivas någon omvärdering av psykoanalysen ur vetenskaplig synvinkel. Däremot vinner läror med tydliga ledargestalter och anspråk på absolut auktoritet alltid anhängare i tider av kris och nedgång. Att Bärmark trots allt försöker saluföra psykoanalysen som en vetenskap, visar att (natur)vetenskap fortfarande uppfattas som ett centralt sätt att nå kunskap, men ett sådant parasiterande finner vi i alla möjliga sammanhang av geschäft och bedrägeri kring alternativa behandlingsformer inom medicinen. Vad gäller psykoanalysens roll som behandlingsmetod står där att finna den starkaste anledningen att lägga hela saken åt sidan, för ingen psykoanalytiker, minst av allt Freud själv, kan visa på någon patient som tillfrisknat p g a psykoanalytisk behandling. Som en bjärt kontrast till Bjärmarks artikel står på samma sida Karin Ohlsson-Leijons anmälan av Elisabeth Wurtzels självbiografi, som handlar om den effektiva lindring mot depression som ett visst psykofarmaka givit henne. Se där ett resultat som är vetenskapligt hållbart. Nej, psykoanalysen är ingen vetenskap, utan en form av retorik, vilket framgår av Bärmarks anmälan. En analys av den psykoanalytiska retoriken gör Max Scharnberg i sin doktoravhandling framlagd vid Uppsala universitet 1984, och den analysen står sig än.”

Vidare citerar vi ur Max Scharnbergs inlägg den 18/8:

“Fram till 1970 gjorde psykoanalytikerna själva anspråk på att vara vetenskapliga i ordets normala mening. Men ack, det blev småningom för uppenbart att all forskning gick dem emot. Människan fungerar över huvud taget inte som de tror. De ändrade därför taktik och försökte i stället göra teorin immun mot kritik. Det är här som (pseudo-)filosofin och hermeneutiken kommer in.De filosofiska skolorna har i verkligheten ingenting att göra med vad som är vetenskapligt. Positivister, kantianer, platoniker och fenomenologer accepterar och förkastar i stort sett samma saker. Detta gäller inom både naturvetenskapen och psykologin.Men under 1970-talet försökte anhängarna blanda bort korten. De låtsades att kritiken bottnade i en trångsynt uppfattning av vad vetenskap är. De målade upp en verklighetsfrämmande nidbild av sina motståndare.Dessa påstås enbart erkänna ‘naturvetenskapliga metoder’ och vad som kan ‘mätas och vägas’. Varje rimlig invändning bemöttes med en standardfloskel – det bottnade i ‘positivism’ eller härrörde från ‘Descartes’ eller ‘Berkeley’ eller andra tänkare som pseudofilosoferna aldrig läst.”