Publicerat i Folkvett nr 3-4/1994.

Paul Kurtz: The New Skepticism. Inquiry and Reliable Knowledge. Prometheus Books, Buffalo, NY. 1992

I internationella sammanhang brukar den rörelse som Vetenskap och Folkbildning ingår i kallas för “skeptikerna” (“the skeptics”). Är detta en bra beskrivning av vad rörelsen syftar till? Vad är det egentligen som skeptikerna är skeptiska till? Hur ska verksamheten avgränsas? I sin senaste bok ger Paul Kurtz sina svar på dessa och liknande frågor. Kurtz, som är professor emeritus i filosofi, har varit ordförande i CSICOP (Committee for the Scientific Investigation of Claims of the Paranormal) sedan starten 1976, och är dessutom en ledande företrädare för den internationella humanetiska rörelsen.

Den mångtydiga skepticismen

Användningen av begreppet skepticism om t ex CSICOP och Vetenskap och Folkbildning kan vara förvirrande för den som känner till den skepticism som brukar åsyftas i filosofihistorien. De filosofiska skeptikerna, t ex Pyrrhon (ca 360-270 f Kr) och René Descartes (1569-1650) utmärkte sig genom att förneka eller betvivla möjligheten till mänsklig kunskap över huvud taget. Moderna skeptiker utmärker sig ju tvärtom genom att mycket starkt betona att mänsklig kunskap kan uppnås – nämligen genom tillämpning av vetenskaplig metod.

Men “skepticism” är inte enbart en filosofisk fackterm. Ordet har också andra betydelser. En bra sammanfattning av dess olika innebörder finner vi i det främsta engelska lexikonet, Oxford English Dictionary. (Det svarar ungefär mot Svenska Akademiens ordbok.) Där anges fyra innebörder av ordet “sceptic” eller “skeptic” (“skeptiker”).

1. En som i likhet med Pyrrhos och hans lärjungar i det antika Grekland betvivlar möjligheten av verklig kunskap av något som helst slag; en som hävdar att det saknas adekvata skäl för att vara säker på att vilken som helst sats är sann.2. En som betvivlar riktigheten i det som uppges vara kunskap i något speciellt studieområde (t ex metafysik, teologi, naturvetenskap etc.)3. En som betvivlar, men inte absolut förnekar, sanningen hos den kristna religionen eller viktiga delar därav, en som inte tror på kristendomen.4. En sanningssökare, en undersökare som ännu inte nått fram till slutliga övertygelser.

Samma fyra innebörder av ordet “skeptiker” finns också på svenska. På engelska är de alla belagda åtminstone sedan början av 1600-talet, och således väl hävdvunna i språket.

“Ny skepticism”

Det förefaller mig naturligt att hänföra den moderna skeptikerrörelsens skepticism till den andra och/eller fjärde kategorin enligt lexikonets lista. Någon starkare förbindelse med den första, klassiskt filosofiska innebörden, behöver inte föreligga. Detta är emellertid inte Kurtz ståndpunkt. Han nämner inte ordets icke-filosofiska innebörder, utan söker i stället visa hur CSICOPs arbete passar in i en ny form av filosofisk skepticism.

Denna “nya skepticism”, som alltså har gett boken sitt namn, utmärker sig genom att vara “inte total, utan… begränsad till undersökningens kontext. Vi kan därför kalla den en selektiv eller kontextuell skepticism. Man behöver inte betvivla allt på en gång, utan enbart vissa frågor i den begränsade kontexten kring en undersökning”. Den nya skepticismen är också “positiv och konstruktiv. Den innefattar en omvandling av den negativa kritiska analysen av anspråk om kunskap till ett positivt bidrag till den skeptiska undersökningens tillväxt och utveckling.”

Det är, trots uttalanden av detta slag, svårt att riktigt få grepp om vad den nya skepticismen är för slags filosofisk ståndpunkt. I mycket stor utsträckning förefaller den att sammanfalla med den amerikanska pragmatiska traditionen från Pierce och Dewey. I vart fall passar Kurtz’ filosofiska ståndpunkt mycket bättre in på termen “pragmatism” än på termen “skepticism”.

Skepticism i filosofisk mening innebär bl a att man seriöst betvivlar t ex yttervärldens existens, möjligheten att veta att man har en kropp, etc. Den filosofiska skepticismen är därför ingen användbar idékälla för den skepticistiska rörelsen. Enligt min mening borde Kurtz ha konstaterat detta, snarare än att försöka koppla samman CSICOPs skepticism med traditionell filosofisk skepticism.

Två slags skepticism

Den skeptiska rörelsen tillämpar sin skepticism på “paranormala fenomen”. CSICOP, liksom många andra skeptiska organisationer, har t o m namn och stadgar som anger att paranormala fenomen är det ämnesområde som man sysslar med. Kurtz och många andra skeptiker räknar sig som “skeptiker i fråga om det paranormala”.

Ordet “paranormal” syftar i allmänhet på sådana förmodade fenomen som studeras av parapsykologer, t ex telepati, extrasensorisk perception, prekognition och psykokinesi. Men CSICOP, som ju enligt stadgarna ska syssla med paranormala fenomen, har i praktiken också kommit att ägna uppmärksamhet åt en rad andra fenomen som t ex astrologi, Tarotkort, biorytmer, UFO, forntida astronauter, eldgång, scientologi, kvacksalveri och mycket annat. Dessa företeelser har ofta inrymts i något slags utvidgad definition av begreppet “paranormal”.

Många enskilda skeptiker, och en del skeptikergrupper (däribland Vetenskap och Folkbildning) föredrar att avgränsa området till att handla om “pseudovetenskap”, snarare än “paranormala fenomen”. Man kan därför skilja mellan en “anti-pseudovetenskaplig” och en “anti-paranormal” tendens. Skillnaden är inte alltid tydlig, och markerar ingen motsättning i det praktiska arbetet, men det är ändå fråga om två skilda sätt att avgränsa arbetsområdet.

Gardner och Kurtz

Martin Gardners bok Fads and Fallacies in the Name of Science, en av den moderna skeptiska rörelsens klassiker, är – som framgår redan av titeln – ett av de främsta uttrycken för en anti-pseudovetenskaplig ståndpunkt. Kurtz’ The New Skepticism ger uttryck för den anti-paranormala uppfattningen.

Som jag redan nämnt är skillnaden i praktiken i regel inte så stor. De flesta anti-paranormalister, däribland Kurtz, är motståndare till pseudovetenskap även när den inte handlar om paranormala fenomen. Eftersom inga paranormala fenomen har påvisats (enligt den gängse vetenskapens beviskrav) är det inte svårt för anti-paranormalister och motståndare till pseudovetenskap att enas i gemensamma ståndpunkter i frågor som gäller parapsykologi.

Är Loch Ness-odjuret paranormalt?

Det finns dock åtminstone två viktiga skillnader mellan de båda ståndpunkterna. Den ena är att anti-paranormalister (i sin egenskap av just sådana) inte kritiserar sådana pseudovetenskaper som inte handlar om paranormala fenomen. Det gäller t ex pseudovetenskaplig kryptozoologi (tro på Loch Ness-monstret m fl) och många former av ufologi och kvacksalveri. Kurtz inkluderar visserligen Loch Ness-monstret i ett slags utvidgad definition av det paranormala, men ordets definition blir på detta sätt mycket tveksam. Om Nessie finns är hon ett djur (kan man förmoda), och alls inte något paranormalt fenomen. Den utvidgade definitionen är måhända organisationspolitiskt behändig inom CSICOP, men intellektuellt håller den knappast måttet.

För Vetenskap och Folkbildnings del finns inget organisationspolitiskt behov av en sådan utvidgad definition, eftersom föreningens verksamhetsområde inte är avgränsat till paranormala fenomen. Stadgarna nämner inte ens sådana fenomen, utan talar i stället om “felaktiga föreställningar i frågor som kan avgöras vetenskapligt”.

Skepticism och religion

Den andra stora skillnaden mellan en anti-paranormal och en anti-pseudovetenskaplig inställning är att den senare men inte den förra är neutral i (icke-empiriska) religiösa trosfrågor. Det finns visserligen religionsanknutna läror som har pseudovetenskaplig karaktär, t ex kreationismen och påståendena om svepduken i Turin. I dessa frågor engagerar sig såväl anti-paranormalister som motståndare till pseudovetenskap. Men inför frågor som Guds existens och själens odödlighet gör de senare halt. I sin gängse formulering kan dessa frågor inte avgöras av vetenskapen, och en religiös tro som inte utger sig för att vara vetenskapligt grundad är inte pseudovetenskaplig. Från en anti-paranormal ståndpunkt är det däremot följdenligt att behandla tron på Gud på i princip samma sätt som tro på empiriskt prövbara påståenden om t ex ESP och astrologi.

Skeptiker som också är aktiva i antireligiösa organisationer intar ofta den anti-paranormala ståndpunkten, och Kurtz är inget undantag. Han kritiserar också de skeptiker som inte delar hans ateistiska hållning:

“En fråga av särskilt intresse är det faktum att många av dem som är skeptiker i fråga om det paranormala har sagt att de inte vill behandla religiösa frågor, som grundas i första hand på tro, utan enbart de påståenden som har åtminstone något empiriskt innehåll. Jag vill svara att denna ståndpunkt är ett sätt att slingra sig undan och att den skeptiska metoden inte bara helt godtyckligt ska avgränsas till de frågor som det bedöms vara bekvämt att ägna sig åt och inte åt dem som handlar om samhällets heliga kor… Några försiktiga skeptiker kan tänkas vägra att utöva sin skepticism inom trons heliga område, och vill bevara religionens territoriella hegemoni, men detta förefaller mig att vara en oförsvarlig ståndpunkt.”

Annorlunda i praktiken

Men CSICOPs praktiska verksamhet talar ett helt annat språk. I praktiken har CSICOP hållit sig undan från religiösa frågor, utom just när religionen handlar om empiriskt prövbara ting. Detta förklarar Kurtz så här:

“Vi beslutade – och detta var måhända ett godtyckligt beslut – att inte behandla dessa frågor, av två skäl. För det första ville vi begränsa oss till rigorösa vetenskapliga undersökningar, och många religiösa påståenden kunde inte behandlas på detta sätt och grundades på tro, inte på vetenskap. För det andra var många av de människor som engagerade sig i kommitténs arbete själva religiösa.”

CSICOP är, enligt sitt namn och sina stadgar, en “anti-paranormal” organisation. Men trots att man i teorin definierar sig som anti-paranormal, tillämpar man i praktiken en anti-pseudovetenskaplig gränsdragning. Detta framgår av att man räknar UFO, kvacksalveri m m till verksamhetsområdet, medan rent religiösa frågor undviks.

Den anti-pseudovetenskapliga gränsdragningen, som Kurtz inte alls omnämner, svarar enligt min mening bättre mot den skeptiska rörelsens syfte. Vetenskap och folkbildnings stadgar gör ingen skillnad mellan pseudovetenskap med och utan paranormala påståenden, och i motsats till CSICOP behöver vi därför inte tillgripa tvivelaktiga omtolkningar av begreppet “paranormal” för att ägna oss åt en granskning av de senare. Vi har också principiella skäl (och inte bara taktiska skäl som CSICOP) för att inte behandla religiösa trosuppfattningar.

Att leva utan myter

Kurtz är angelägen att framhålla att skepticismen inte innebär bristande förståelse för känslolivets behov. Han går till och med så långt som till att acceptera att vissa myter kan behövas, både i privatlivet och i samhällslivet.

“Men den mänskliga civilisationens historia tyder starkt på att de allra flesta inte kan leva utan myter, och att dessa myter har en funktionell roll i mänskligt beteende. En paradoxal följd av detta är att många människor skulle bli galna om de förlorade sina illusioner. Det är motvilligt som jag säger detta…

I själva verket kan somliga illusioner vara terapeutiska och vara nödvändiga för den psykiska hälsan. Med andra ord är det inte alltid nödvändigt att bryta varje illusion som en människa har; ty att göra så kan undergräva hennes övertygelser, engagemang och motiv för att leva.”

Som exempel på sådana myter nämner han en mans tro att hans hustru är den vackraste kvinnan i världen och t o m några historiska myter:

“Så t ex kan det hända att generation efter generation av amerikaner tror att Washington, Jefferson, Madison och Franklin var giganter, hjältar och män med den ädlaste karaktär. Detta kan bidra till engagemanget för det demokratiska medborgarskapets dygder, även om en grundlig historisk studie skulle kunna avslöja deras många personliga fel och personlighetsdefekter.”

Religiösa myter

Jag har svårt för att få detta resonemang att gå ihop med Kurtz’ avståndstagande från all religiös eller paranormal tro. Det förefaller mig uppenbart att tron på paranormala fenomen, t ex inom traditionella religioner som kristendom och islam, bidrar till att ge många människor “övertygelser, engagemang och motiv för att leva” och i många fall också understödjer “det demokratiska medborgarskapets dygder”. Kurtz anser uppenbarligen att religiösa övertygelser har negativa effekter som överväger alla sådana positiva effekter. Han nämner emellertid inte religion i sitt avsnitt om myters positiva effekter. Läsaren lämnas därför ovetande om hans argument för att ha en mera negativ inställning till religiösa än till andra myter.

Det är angeläget att skepticismens grundprinciper blir grundligt diskuterade, och Kurtz’ bok ger ett värdefullt bidrag till den diskussionen. För egen del anser jag dock att grundprinciperna ska handla om inställningen till (bra och dålig) vetenskap, snarare än om inställningen till påstått paranormala fenomen.

Sven Ove Hansson
Vetenskap och Folkbildning