Publicerat i Folkvett nr 3-4/1991.

Anthony Grafton: Forgers and Critics: Creativity and Duplicity in Western Scholarship. Princeton University Press 1990.

Graftons bok är en mycket välskriven historisk essä om förfalskningar av lärda skrifter och historiska dokument. De flesta av hans exempel är förfalskningar av antika texter.

Förfalskare har haft många olika syften med sin verksamhet. Många har velat skapa sig berömmelse som forskare genom att presentera en ny sensationell källa. Många har också velat bevisa egna vetenskapliga, religiösa eller poliska idéer. Åtskilliga förfalskningar har haft till syfte att glorifiera den egna nationen, t.ex. genom att ge den egna furstesläkten en härstamning som kunde anknytas till gammaltestamentliga stamtavlor. Många medeltida munkar och präster förfalskade historiska och juridiska texter i syfte att bevisa den egna kyrkans eller det egna klostrets rätt till värdefulla reliker.

Oavsett syftet måste en förfalskare lyckas med fyra ting för att bli framgångsrik:

  1. Han måste ge texten en språklig utformning som gör att den ser äkta ut.
  2. Han måste antingen framställa ett dokument med en sådan fysisk utformning att det ser äkta ut, eller ge en trovärdig förklaring till att originaldokumentet har kommit bort.
  3. Han måste trovärdigt redovisa hur han har fått tillgång till dokumentet.
  4. Han måste visa hur dokumentet passar in i det stora pusslet av annan historisk information som han vill sammanfoga det med.

I takt med de historiska vetenskapernas utveckling har det krävts alltmer sofistikerade metoder för att lyckas med dessa fyra uppgifter, men de grundläggande problem som en förfalskare brottas med har varit desamma under mer än tvåtusen år.

Det är en vanlig missuppfattning att antika och medeltida lärda skulle ha varit toleranta mot förfalskningar och kanske rentav ha varit ointresserade av skillnaden mellan falska och äkta skrifter. Grafton tar hål på den myten, och framhåller åtskilliga exempel på hur förfalskningar avslöjades och fördömdes redan under antiken. Den store läkaren Galenos (129-ca 200 e.Kr.) blev t.ex. så upprörd när han fick se böcker som falskeligen uppgavs vara skrivna av honom själv att han skrev en hel bok för att klara ut skillnaden mellan äkta och falska böcker under hans eget namn.

Grafton framhåller starkt den historiska kontinuiteten i kampen mellan förfalskare och kritiker. Kritikernas grundläggande metod för att avslöja förfalskningar har hela tiden varit densamma, nämligen att påtala anakronismer. En anakronism är ett element som inte passar in i den angivna tidsperioden. Anakronismer kan gäller språk, tankesätt eller fysiska förhållanden.

En tidig expert på skillnaden mellan äkta och falska texter var Porfyrios (död ca 300 e.Kr.), som kanske är mera känd som filosof. Med stort skarpsinne påtalade han flera brister i de judiska och kristna heliga skrifterna. Bl.a. visade han, med ledning av ett flertal anakronismer, att Daniels bok inte kunde ha varit skriven på 500-talet f.Kr. så som det påstods. (Bokens exakta förutsägelser om händelser på 100-talet f.Kr. såg han som ett tydligt bevis på att den var skriven först efter dessa händelser.)

Porfyrios var icke-kristen, och hans kritik av kristna urkunder var ett led i de religiösa striderna. På det hela taget har förfalskningar nästan alltid avslöjats av kritiker vars religiösa, politiska eller vetenskapliga uppfattningar stred mot dem som understöddes av den förfalskade texten. Många framstående textkritiker har varit förbluffande okritiska mot texter som stödde deras egna favorituppfattningar.

Grafton framhåller gärna förfalskningarnas positiva bieffekter. De har i hög grad stimulerat den textkritiska traditionens framväxt, fortbestånd och utveckling. Källkritiken hade stått på ett lägre stadium idag, tycks han mena, om den inte stimulerats av sin “kriminella kusin” förfalskningskonsten.

Grafton har en tämligen optimistisk syn på möjligheterna att avslöja förfalskningar, åtminstone om de är gjorda långt efter den period de sägs härstamma från:

“Om det finns någon lag som håller för alla förfalskningar, så är det helt enkelt att varje förfalskare, hur skicklig han än är, sätter prägeln av sin egen tids liv, tankesätt och språk på det förgångna som han hoppas göra realistiskt och levande. Men hur än de detaljer han använder imponerar på hans samtida publik, kommer de att få bedrägeriet att framstå i tydlig relief när de iakttas av senare tiders läsare som kommer att känna igen förfalskarens tidsperiod som överlagats på den angivna tidsperioden för det förfalskade dokumentet. Ingenting blir så förlegat som en periods syn på en annan period.”

Sven Ove Hansson