Förklaringen till att företeelsen att gå med slagruta lever kvar är att många, i många länder, faktiskt konstaterat att de får rätt gång på gång när de använder slagruta.
Ofta har man låtit nybörjare gå med slagruta när man gjort vetenskapliga tester. Det har inte fungerat bra, men det hade nog inte heller fungerat bättre om man satte nybörjare på att operera hjärnor.
Vi som har lång erfarenhet att gå med slagruta har många tusen erfarenheter av att det fungerar, även när ingen vet svaret, t ex när man hittar ett föremål som ingen vet var det finns,, som en bekant som snabbt körde rakt på enligt slagrutans utslag och hittade sin stulna cykel flera km bort hängande på en vägg, när han provade att leta med slagrutan för första gången.. Ibland tror man något men slagrutan visar annat svar och oftast rätt.
Det krävs en hel del teknik och övning för att få rätta svar så nybörjare är normalt inte så duktiga, men kan öva upp förmågan. Alla har förmågan.
Bland det svåraste är att vara helt neutral så att de ideomotoriska rörelserna inte tar över (fysiska rörelser när man tror något svar), men det går att undvika när man vet om det, men många, även erfarna slagrutegängare, slarvar ofta med tekniken vilket kan förklara många fel.

Förklaringen ligger övervägande i ideomotor-effekten (se länk ovan). Mitt förslag är att du testar dig själv ett tillräckligt antal gånger helt ”blint”, det vill säga utan att du eller testledaren(!) i testögonblicket kan ha någon aning om var det du letar efter finns. Resultatet kommer med allra största sannolikhet inte att vara bättre än slumpen. Det är viktigt att ni är två stycken (du och en testledare) och att ingen av er vet var ni ska leta, annars finns det risk att man omedvetet avslöjar rätt plats.