©Tomas Prokopic, CC 4.0
Omkring sekelskiftet 1900 betraktade osteopaten William Garner Sutherland ett kranium och fick en idé. Påminde inte några av benen om gälarna hos en fisk? Verkade inte kraniet vara gjort för att vara dynamiskt och rörligt? Ledd av denna “snilleblixt” började han i ensamhet att utveckla en ny lära. Oavsett hur arbetet gick till så stressade han åtminstone inte. Först 1932 presenterade han resultatet för sina osteopatiska kolleger: Kranial osteopati. Den fick inget större gensvar. På 1970-talet uppdaterade osteopaten John Upledger behandlingen och gav den ett nytt namn: Kraniosakral terapi, efter kraniet och korsbenet (os sacrum) i varsin ände av ryggraden. Under detta namn spreds den något bättre, även bland folk som inte haft kontakt med osteopati eller kiropraktik. Den började nå ut i Sverige efter millennieskiftet.
KST utgår ifrån ett medicinskt faktum: Hjärna och ryggmärg är inbäddade i den så kallade ryggmärgsvätskan, som bland annat skyddar dem från stötar. KST börjar lämna verkligheten när den påstår att vätskan pumpas runt, med en viss puls, kranialpuls eller ”primär andning” som Sutherland kallade den. Om denna puls är som den ska så strömmar vätskan runt och gör sitt jobb. Om den inte är som den ska så är det ett tecken på att den påverkas av sjukdomar eller skador, vilket i sin tur kan ge upphov till en mängd andra symptom. Man kan också kalla störningarna för “energiblockeringar” vilket många tycker låter bättre. Behandlingen går ut på att behandlaren först känner eller ”avlyssnar“ så kallade stationer, från topp till tå och inte enbart utmed ryggraden, där pulsen störs. (Olika stationer kan uppvisa helt olika störningar av pulsen, vilket vore besynnerligt om det var sant.) Hittar man störningar, och det gör man på något sätt alltid, så räcker det med ett mycket lätt tryck för att de ska “öppnas” så vätskan åter kan flöda fritt.
Man kan konstatera att den enda metoden för att avgöra om pulsen är som den ska, finns i behandlarens händer. Likaså sägs behandlarens massage vara den enda metoden som finns för att återställa ryggmärgsvätskans puls. Om den “kraniosakrala pulsen” varit verklig hade den kunnat mätas på andra sätt. Men den är påhitt. När olika behandlare fått undersöka samma patienter har de gett olika diagnoser. Kraniet “pulserar” inte, och om det gjort det så hade störningar knappast påverkats av de mycket lätta beröringar som osteopatiska behandlingar går ut på. Kort sagt finns det ingen grund för KST.
Problem som KST sägs kunna användas mot är värk av olika slag, i synnerhet i huvud, hals och rygg, liksom migrän och kronisk smärta. Dessutom nämns en mäng varierade åkommor: kolik, whiplash, dyslexi, spänningar i leder och muskler, yrsel och stress. Fibromyalgi nämns ofta, bland cerebral pares och cancer. Några trovärdiga belägg för fungerande behandlingar finns inte. KST är inte skadlig men avgjort värdelös.
Not: Texten är tagen (med tillstånd) från Peter Olaussons bok “Kvacksalveri! Från blodiglar till detox” (2021).
ISBN 978-91-7469-416-1, Ordalaget Bokförlag. ©2021 Ordalaget och Peter Olausson
Skeptisk måndag med VoF
Varje måndag publicerar vi ett blogginlägg om ett ämne som berör våra intresseområden, dvs vetenskap, pseudovetenskap, myter, konspirationsteorier eller skeptikerrörelsen som sådan.
Om man lider av någon åkomma och försöker bota den med KST istället för riktig läkarvård så kan nog KST vara farligt.
Instämmer till 100%. Väldigt ofta tillåts olika former av kvacksalveri med motiveringen att den är harmlös i sig. Detta blundar helt för att patienten riskerar att avstå från (eller försena) behandlingar som faktiskt hjälper. Till det kommer också skadan av att man spenderar pengar helt i onödan.