Homeopati (av gr. homeios ’lika’, pathos ’lidande’) utvecklades i slutet av 1700-talet av den tyske farmakologen Samuel Hahnemann sedan denne tyckt sig konstatera att kinabark, som gavs mot feberfrossa, i starkt utspädd dos framkallade frossa hos honom själv. Anknytande till den schweiziske alkemisten och medicinaren Paracelsus (1493/4 – 1541), som med utgångspunkt från astrologi och signaturlära tillämpat en liknande princip formulerade sedermera Hahnemann sin homeopatiska grundprincip: lika botar lika (Similia similibus curentur).
Hahnemann genomförde en ”provning” av en stor mängd substanser från djur-, växt- och mineralriket och studerade vilka symptom de gav upphov till då de förtärdes. Han postulerade att man genom homeopatisk behandling, där dessa preparat i starkt utspädd form gavs till den sjuke i enlighet med hans totala symptombild (inte ”diagnos”), skulle kunna få ett verksamt medel mot de flesta sjukdomstillstånd.
En sjukdom antas av homeopater vara identisk med summan av sina symptom. Om man med ett läkemedel således kan eliminera samtliga symptom hos en patient anses hälsan vara återupprättad. Listan av substanser och motsvarande symptom utgör homeopatins ”Materia medica”, som i utvidgad form än idag vägleder utövare av detta slags läkekonst, tillsammans med skriften Organon der Rationellen Heilkunst (1810). Pga. homeopatins koncentration på symptom upptar Organons sjukdomslära bara fem sidor. Hahnemann urskiljer tre olika kroniska sjukdomar: Syfilis, Sykora (= gonorré + genitala vårtor) samt Psora. Den senare omfattar i gengäld nästan alla övriga symptomgrupper: nervsvaghet, hysteri, raseri, fallandesot, benröta, migrän, hemorroider, starr, impotens etc.
Enligt Hahnemann beror Psora på ett smittämne som passerat genom några hundra generationer människor och som därigenom uppnått en oerhörd virulens (ung. ”förmåga att göra personen sjuk”). All sjukdom innebär i grunden för homeopatin ett och detsamma, nämligen en ”förstämning av livsprincipen”. Livsprincipen är det som får kroppens funktioner att fungera tillsammans, och som kan återställa de rubbningar som kan uppstå genom ”livsfientliga sjukdomsbringande inflytelser”. Dessa sjukdomsbringande faktorer är ”dynamiska” – detta begrepp är lika centralt för Hahnemann som det senare blev för den antroposofiskt orienterade bioastrologin. (Enligt en begreppsanalytisk studie, som faktiskt företagits över Hahnemanns användning av begreppet, tycks termen för honom vara synonym med ”för mig okänd eller oiakttagbar”).
Pga. de använda substansernas giftverkan var stark utspädning, ”dynamisering”, från början ett villkor vid substansernas användning. Hahnemann tyckte sig dock snart observera, att den läkande effekten tilltog med ökande utspädning, om varje steg i spädningen åtföljdes av att han slog kärlet mot ett hårt föremål, ”potentiering”. Redan vid 1800-talets början kunde emellertid fysikerna konstatera att materien förekommer i diskreta förpackningar, molekyler, och såldes inte är oändligt utspädningsbar. Detta innebär att redan vid ur homeopatins synvinkel ganska modesta utspädningsgrader, ”potenser”, t.ex. C12 (1 / 10^24 eller 1 / 100^12) så är lösningen så utspädd att sannolikheten är liten för att det finns en enda molekyl av den ursprungliga substansen kvar i läkemedlet (läs om Avogrados tal). Den kan således inte ha några farmakologiska effekter som är förenliga med biologin, kemin eller fysiken som vi känner dem. Hahnemann hävdade då att verkan hos hans homeopatiska läkemedel i stället måste bero på ”dynamiska” (se ovan!) effekter hos substanserna, som verkade desto starkare då de genom dynamisering och potentiering ”frigjorts från materien”.
Den vetenskapliga forskningen om homeopati visar att det är ekvivalent med placebo
På senare år har talrika, mer eller mindre fantasifulla, förklaringsmodeller presenterats vad gäller denna påstådda ”dynamiska effekt” hos homeopati, och hur den kan lagras i spädningsvätskan: t.ex. genom ”lagring i dess molekylära struktur”, genom ”bioelektromagnetisk energi”, genom ”biofotoner”, som ett resultat av ”kaoseffekter”, genom att terapeutens ”tankekraft” åstadkommer en ”kollaps av kvantpotentialer” etc.
Dr Jacques Benveniste i Frankrike och prof. Madeleine Ennis, Storbritannien har 1988 respektive 2003 gjort anspråk på att ha påvisat ”homeopatiska” effekter på vita blodkroppar som exponerats för agens i submolekylär spädning. I båda dessa uppmärksammade fall har fynden visat sig bero på grava misstag vid analyserna (t.ex. oblindade försök). Denna forskning tycks därtill för sitt berättigande kräva att homeopatiska läkemedel faktiskt uppvisat biologiska effekter, vilket emellertid knappast varit fallet.
Hahnemann hade initialt betydande framgångar i sitt utövande av homeopati, med all sannolikhet beroende på att han av patienterna krävde avhållsamhet från droger, måttlighet med födointag samt att patienten avstod från att använda sig av gängse mediciniska medel och åtgärder, som vid denna tid stod på en livsfarligt låg nivå. Alltsedan 1800-talets mitt har talrika kliniska studier genomförts för att söka påvisa effekter av homeopatiska medel, vilket visat sig utomordentligt svårt, i synnerhet sedan skärpta krav med randomisering och dubbelblindteknik allmänt introducerats vid mitten av förra seklet. Utövare av homeopati ställer sig ofta negativa till strikta kliniska studier, som kräver enhetlighet i diagnostik och behandling, då man menar att detta är oförenligt med homeopatins krav på individualisering och inriktning på symptom i stället för på diagnoser. Flertalet äldre studier är därtill av så dålig teknisk kvalitet att slutsatser av dem ej kan dras överhuvudtaget.
Stora metastudier har genomförts, där effekten av ett stort antal studier av behandling vid olika symptom vägts samman. Sammanfattningsvis har dessa studier givit för handen att belägg saknas för att homeopati för något definierat sjukdomstillstånd skulle ha annan effekt än placeboverkan, dvs. exakt vad man med utgångspunkt från ett vetenskapligt studium av dess teoretiska grundval kunnat förutsäga. Detta faktum har dock inte hindrat att homeopati förblivit mycket använd i många länder (inte minst England, Tyskland och Frankrike), där även praktiserande läkare tillåts använda sig av dess metoder. 1996 tilldelades en grekisk homeopat vid namn George Vithoulkas det så kallade ”Alternativa Nobelpriset”, i medicin. (Detta genererade i sin tur att kommittén för det ”Alternativa Nobelpriset” fick utmärkelsen Årets förvillare av Vetenskap och Folkbildning samma år.)
Under Almedalsveckan i Visby 2011 anordnade Vetenskap och Folkbildning ett ”kollektivt självmord” genom att överdosera homeopatiska sömntabletter. En av deltagarna var föreningsmedlemmen och astronauten Christer Fuglesang. Här kan man se inspelningen från evenemanget.
Vidare läsning:
- F. Staugård, Den folkliga medicinen, Stockholm, 1979
- H. Isaksson, Läkartidningen 95, s. 3200-3202, 1998
- C. Fuglesang m.fl. Därför tar jag en överdos, Svenska Dagbladet, 2011
- 1023.se (via WayBack), http://1023.se/
- Skeptisk Måndag, Den stora homeopati-skandalen
- Skeptisk Måndag, 1023-kampanjen
Skeptisk måndag med VoF
Varje måndag publicerar vi ett blogginlägg om ett ämne som berör våra intresseområden, dvs vetenskap, pseudovetenskap, myter, konspirationsteorier eller skeptikerrörelsen som sådan.
Et di frustra adversus stultitiam pugnant. Tyvärr.
di ska vara dii.