Bild: Public domain
Pseudovetenskap som envist håller sig kvar
I sin ursprungligaste form är en slagruta en Y-formad grenklyka som hålls i ett spänt läge med båda händerna. En modernare variant är så kallade ”vinkelpekare”, L-formade pinnar vars korta ändar hålls i händerna; de längre ändarna kan då svänga i horisontalplanet. Även pendeln (en tyngd i ett snöre) bör räknas som ett slags slagruta. Enligt äldre tradition är det viktigt vilket trädslag slagrutan är gjord av, men nutida vinkelpekare är vanligen av plast eller metall. På norska heter slagruta ønskekvist, på tyska Wünschelrute, på engelska dowsing rod eller divining rod, på franska baguette divinatoire. En person som går med slagruta kan kallas rutgängare.
Slagrutan omnämns tidigast från 1400-talet i samband med malmsökning. Entusiaster påstår gärna att slagrutan skulle vara betydligt äldre än så, men för detta saknas belägg. Gruvnäringen fortsatte att vara dominerande användningsområde för slagrutan under 1500- och 1600-talen, och rutgängarna kunde vara ansedda yrkesmän även om de möttes av skepsis från vissa håll. Från 1600-talet började slagrutor användas som ett allmänt spådoms- och sökningsinstrument. Fransmannen Jacques Aymar blev vida känd sedan han 1692 med sin slagruta pekat ut en misstänkt mördare som sedermera avrättades. Under 1800- och början av 1900-talet hade slagrutan fått allmän spridning på landsbygden i Europa och Nordamerika, nu för att leta efter vatten. I vår tid används slagrutan åter för allt möjligt: spådomar samt sökning efter mineraler, olja, människor, arkeologiska fynd, elektromagnetisk strålning, currylinjer med mera.
Ingen forskning har kunnat visa att slagruta fungerar
Ett stort antal vetenskapliga undersökningar har ägnats slagrutan under de senaste 150 åren. Resultaten är entydiga: Om undersökningen håller hög metodstandard, så lyckas inte rutgängaren bättre än slumpen. En mycket stor tysk undersökning från 1989
Gemensamt för alla slagrutevarianter är att det räcker med små handrörelser för att de ska rubbas ur sitt instabila läge och ge kraftiga utslag. Det har därför visat sig att ideomotoriska rörelser (omedvetna rörelser uppkomna ur en tanke eller idé) är fullt tillräckliga för att förklara slagrutans utslag. Tro på slagrutor kombineras ofta med andra ovetenskapliga teorier, t.ex. om paranormala fenomen, healing, elöverkänslighet med mera. Inte minst tron på jordstrålning är ett sammanhållande kitt för diverse ovetenskapliga föreställningar bland rutgängare.
Praktiseras fortfarande
Man kan tycka att idén om att slagrutor fungerar numera är något som borde ha förpassats till historiens samling av kuriosa. Men tron lever kvar och för Sveriges ”rutgängare” finns till exempel föreningen Svenska Slagruteförbundet som organiserar kurser där övertygade personer kan mötas och dela erfarenheter. Gång på gång förekommer uppgifter om förment seriösa företag som använder tekniken. Det brittiska magasinet The Skeptic publicerade nyligen (september 2023) en artikel som visar hur föreställningen om slagrutans förträfflighet lever kvar ännu idag
Vidare läsning:
1) Herbert L. König, Hans-Dieter Betz: Der Wünschelruten-Report – Wissenschaftlicher Untersuchungsbericht. 1989, ISBN 3‑923819‑05‑6.2) The Skeptic UK: I called Scottish Water to solve my supply issue – I never expected them to bring dowsing rods- E. Vogt & R. Hyman, Water Witching U.S.A., Chicago 2000
- VoF Uppsala har slagrutetest på Kulturnatten 2011 Video
- VoF Testkommitté: Test av rutgängaren Kari Koljonen 27 dec 2010
- J. Jerkert, Folkvett nr 1 2003, Positiva slagruteundersökningar
- R. Manne, Folkvett nr 3 1993 Slagrutor – och slagruteforskning
- Nerikes Allehanda: Sopkvast, tråd och träklyka visar vatten – slagruteträff på Åkerby
Skeptisk måndag med VoF
Varje måndag publicerar vi ett blogginlägg om ett ämne som berör våra intresseområden, dvs vetenskap, pseudovetenskap, myter, konspirationsteorier eller skeptikerrörelsen som sådan.