Forum för vetenskap och folkbildning

Jo, det är en lustighet och har givit upphov till många pinsamma missförstånd bland slarviga läsare. Därför skrev också RS så omständligt att slarviga läsare inte skulle orka läsa alls - dessvärre kan de ju alltid läsa de stenograferade och publicerade föredragen i samma ämnen (Steiner ville egentligen inte att föredragen skulle dokumenteras). Men han beskriver det som det upplevs, inte som man "förstår" att det är. Analogt med hur man i drömmen upplever att den drömda berghällen är nog så materiell.

Ett litet tips: Om du ändå läser så mycket Steiner, och behärskar tyska så bra som du gör - varför inte läsa Steiner på originalspråk i stället, eller åtminstone på svenska, som ligger tyskan närmare? De engelska översättningarna är ju inte speciellt smidiga (men okay, jag fattar: de är tillgängliga på http://www.rsarchive, eller hur!)

Ja men så ytlig kan man inte vara om man ö h t skall få korn på de subtila energier som förvandlas till andesjälv osv. Det är alltså en dålig metafor.

Javisst - men en träffande sådan... och förresten inte BARA en metafor: det finns något i den mänskliga generositetens värme som är AV SAMMA ART som den vulkaniska värmen (om än inte samma grad, såklart). Förstod du inte det? Hursomhelst, tack för tillfället att förtydliga i alla fall, det kan inte skada.

Tyskans "Geistesmensch" låter bättre på tyska än "andemänniska gör på svenska och "Spirit Man" på engelska. Bäst låter, tycker jag, svenskans "människoande", som dessutom är språkligt vedertaget sedan den gode teosofen Viktor Rydberg & Co.

Jo men babushkans skal markerar bara gränserna för respektive väsensled ("kropp") hos människan, där de givetvis genomtränger varandra. Den fysiska kroppens rum innehåller också eterisk och astral kropp; den eteriska innehåller även astral kropp; alla tre innehåller dessutom jagets närvarokraft. Detta gäller i en vaken, medveten människa, inte i en som svamlar eller sover. I svamlaren är jaget mer eller mindre frånvarande (vilket man också säger: någon "är frånvarande") och i sovaren är både jaget och astralkroppen frånvarande (inte "borta", men utanför den fysiska och eteriska kroppen). I liken är även den eteriska kroppen frånvarande. Därför dekomposteras det.

Väsentlig skillnad: i en tävling är det till min fördel om andra inte klarar sig; i den andliga evolutionen är det ju tvärtom. Vi kan alla bidra till varandras moraliska uppvaknande i den mån vi själva är vakna, och det gör oss inte mindre andligt substantiella, tvärtom.

Madame Blawatsky, ej att förglömma.

Men det är ockultism i dess renaste form! Ren rappakalja. Jag vet att det är antroposofi.

Jag tycker synd om Kristoffer, att leva i en ockult värld är säkert inte lätt när andar och demoner försöker påverkar en.

Två fel gör inte ett rätt, som vi brukar säga.

Jag anser att en tro på ockulta teorier är ett tecken på att man borde tänka till om vad man vill göra med sitt liv, du borde definitivt tänka över om du vill fortsätt tro på obskyra ockulta läror, eller vakna upp och se ljuset, det vi, de flesta andra lever i, år 2009.

Vissa. Det beror på hur och varför man ljuger i livet. Benägenheten att ljuga avtar, i allmänhet - det finns givetvis undantag - i den mån astralkroppen genomgår luttringsprocessen i det tillstånd den kristna esoteriken kallar Purgatorium (sv. "skärselden", sansk. "Kama Loka"), vilken kan vara upp till en tredjedel av längden på det nyss genomgångna jordelivet.

Jag räknar med att alla som känner till Teosofin vet att det var Blawatsky som länge var den drivande kraften bakom organisationen. Men du har rätt, Madamen var bekant med Steiner, och man kan väl se Atroposofin som Teosofi II.

Jag räknar med att alla som känner till Teosofin vet att det var Blawatsky som länge var den drivande kraften bakom organisationen. Men du har rätt, Madamen var bekant med Steiner, och man kan väl se Atroposofin som Teosofi II.

Antroposofer brukar se saken tvärtom: antroposoferna är vakna, vi andra sover, de ser ljuset, vi andra lever i mörkret.

Steiner ledde det teosofiska samfundet i Tyskland. Steiner började för övrigt den ockulta delen av sin karriär när han blev inbjuden att föreläsa om Nietzsche för en teosofisk lokalavdelning, 1902 eller 1903 tror jag, han var poppis och så fortsatte det. Han lämnade teosoferna ungefär 1912, tillsammans med ett rätt stort antal medlemmar. Han var alltså teosof, och hans anhängare var teosofer, fram till att skismer uppstod och de gick sin egen väg. Marie Steiner, hans hustru som var viktig för bl a utvecklandet av eurytmin och talpedagogiken, var också teosof, han mötte henne i teosofiska samfundet inte långt efter att han blivit aktiv där.

(George Adams översättning av jordbrukskursen är underbar! Så det så!)

Jo, de finns tillgängliga på tyska också, om någon här är intresserad:
http://bdn-steiner.ru/cat/ga/
http://bdn-steiner.ru/cat/GA_Tif/

(Dokumenten har samma numrering som den samlade Steiner-utgåvan Gesamtausgabe (GA))

Näpp, det förstod jag inte. Jag har kunskapsluckor. Jag tror det beror på waldorfskolan.

Men de här olika väsensleden--vilket ju är ett mer passande ord än "kropp" för all del--de blir ju, vad ska man säga, aktiverade kanske, vid olika tidpunkter i livet. Ungefärligen i 7-års-intervall. De finns alltså där latenta hela tiden. Uppenbarligen. Men när kommer de till, så att säga, i fostret? vid födseln?

Ja, men vad händer med dem som inte "vaknar" då? Blir vättar

Vet du om Antroposofin växer eller har dom stagnerat? Jag antar att skolorna är den främsta rekryteringsvägen.

Är teosofin något som dagens antropsofer är bekanta med? Har man kolla på den ockulta delen av antroposofin, och hur hanteras detta isåfall inom rörelsen. Jag menar, idag ses ju ockultism som något väldans obskyrt.

Steiner började för övrigt den ockulta delen av sin karriär när han blev inbjuden att föreläsa om Nietzsche för en teosofisk lokalavdelning, 1902 eller 1903 tror jag, han var poppis och så fortsatte det. ...

Föredraget hette "Goethe som fader till en ny estetik" (på tyska)

och hölls i grevinnan Brocksdorffs privatbibliotek i Berlin 1902.

Steiner var aldrig medlem av TS (vilket han krävde att inte behöva bli när de bad honom bli ordförande för tyska sektionen).

Andra källor, och givetvis den egna härledningsförmågan (där man ju kan ta fel - vilket givetvis även gäller Steiner och andra antroposofer!).

Bland de andra källorna finns människor mellan två inkarnationer (som inte bara kan ha fel, de kan även ljuga, speciellt om de är relativt nydöda), elementarväsen och sk hierarkiska väsen, dvs de som diverse religiösa traditioner åtminstone till namnet har bevarat som änglar, ärkeänglar osv.

I synnerhet inom vissa grenar av den judiska kabbalan finns det en väl utvecklad förståelse av dessa väsen och deras inbördes relationer.

Man använder varken sina fysiska sinnen eller sin teoretiserande spekulationsförmåga (även om båda dessa är nödvändiga) för att utforska dessa ickefysiska regioner

(än mindre använder man apparater, även om den kreativa renässanshermetiken gjorde delvis inte helt misslyckade försök att med fysiska sinnen uppfatta ickefysiska väsen och processer medelst mörkrum, speglar och rök,

för att inte tala om droger...),

utan man utvecklar latenta perceptionsförmågor med hjälp av olika övningar (delvis publicerade i t ex boken Andlig skolning - hur uppnår man kunskap om de högre världarna?).

Återigen, man stämmer av mot tidigare resultat, mot vad man förstått genom härledning och mot traditionens kunskapskorpus, dvs andra, tidigare forskares rön. Det finns en icke ringa litteratur i ämnet, även om man lugnt kan avfärda 2/3 som trams (hur man vet vad som är trams och inte? Det förstår man i takt med att man själv börjar göra erfarenheter).

Den ursprungliga humanioran var inte bara helt kompatibel med, utan faktiskt identisk med, den vetenskapstradition som representeras av Steiner - och som han kallar Geisteswissenschaft, alltså "andevetenskap". Humaniora kallas fortfarande så i Tyskland, ja även i våra nordiska grannländer (Åndsvitenskap).

Egentligen är det först sedan man börjat vilja transponera naturvetenskapliga paradigm i humanvetenskaperna som dessa tappar kontakten med sin ursprungliga epistemologi. Varpå de ursprungligare humanisterna rubriceras (och avfördas) som romantiker.

Schleiermacher (hermeneutikens grundare) var väl en vattendelare men såg sig själv som det vi kallar romantiker.

Att antroposofi inte kan bedömas ur sina egna premisser av dagens humanvetare är därför varken förvånande eller problematiskt för antroposofer.

Det är faktiskt vanligare att ömsesidig respekt uppstår mellan antroposofi och naturvetenskap (se t ex antroposofen Dr. Johannes Rohens medicinska anatomiläroböcker: http://libris.kb.se/bib/8379688 och inte minst den synnerligen läsvänliga http://libris.kb.se/bib/10970451).

Akashan är inte mer ett subjekt än summan av dina föreställningar är ett subjekt.

Akashan är ett medium. Och det är inte fysiskt, vad man vet, och har inte kunnat detekteras med fysiska medel, vad jag vet.

Vilket inte betyder att det inte existerar (definierar man bort allt ickefysiskt som ickeexistent så är man troende materialist och INTE vetenskaplig).

Jag ber om ursäkt om jag missat något väsentligt i dina frågor. Jag har svarat så gott jag kan. Vill du veta mer om de perceptionsformer man använder i andevetenskaplig forskning, och hur man utvecklar dem, så kan jag tipsa om både klassisk och kontemporär fördjupningslitteratur.

FOKUS

Om konsten att koncentrera sig utan möda. Ur boken Bewusstseinsstufen – Meditationen über die Grenzen der Seele av den ungersk-judiske antroposofen Georg Kühlewind

Koncentration och kontemplation
Koncentrationens slutmål är kontemplationen, förverkligandet av ett själv som erfar – ser – den egna tankeverksamheten i det att den frambringas. Detta mål kan emellertid bara nås på omvägar, eftersom tänkandet som sådant tills vidare inte visar sig för den som tänker. Detta beror på att tänkandet är uppbundet vid ett tema, och på att den tänkandes själv tills vidare bara är närvarande i egenskap av sin spegelbild – föreställningen om det egna jaget. Detta föreställda jag identifierar sig med sina höljen och upplevs därför som ego. Egot måste ha ett föremål, ett tema, för sitt tänkande men kan inte via detta tänkande komma i direkt kontakt med föremålet, egot kan inte tänka sig in i föremål utan bara tänka kring dem. Att ostört göra detta är övandets första steg.
Tiden för övandet bör vara en tid då man är så vaken, lugn och avspänd som möjligt, inte när man är uttröttad. Vilken tid på dygnet detta är skiljer sin från person till person men man bör försiktigt försöka finna en lämplig tid som kan återkomma varje dag eller vecka. Man utför övningen i ett avspänt tillstånd men sittande, inte liggande. Kroppsliga spänningar löser man medvetet upp innan man börjar och gör sedan övningen sakligt som om man satte sig vid ett piano för att öva skalor.


Koncentration på ett föremål
Man väljer ett enkelt, tillverkat föremål, inget växt eller annat naturföremål eftersom man med det vanliga tänkandet inte helt kan genomtränga naturens skapelser. Dessutom handlar det om att koncentrera sig på föremålets konstruktion och funktion, inte dess stoff, som ju är natur. Föremålet i sig bör vara ointressant, estetiskt neutralt och inte framkalla några särskilda känslor eller åsikter. Det handlar inte om att betrakta föremålet utan om att tänka över det. Det hjälper att blunda eftersom själva åsynen av föremålet är ett hinder för koncentrationen, som i denna övning enbart utvecklas i tänkandet.


Tänka i nuet
Man låter alltså tänkandet kretsa kring föremålet. Man tänker över dess form, dess färg, konstruktion, funktion och så vidare. Det är minnesbilderna av föremålet som bildar och beskriver föreställningen om det. Tänkandet över föremålet ska naturligtvis inte distraheras av andra tankar men inte heller av sig självt – de kommande tankarna ska inte kasta sina skuggor över de pågående tankarna och det redan tänkta ska inte ligga kvar som en efterklang. Och att ur minnet upprepa ett tankeförlopp är inte samma sak som att tänka – tänkandet äger rum i det absoluta nuet. Idealet – fast det är nästan omöjligt att uppnå – är att med viljan uppehålla samma intensitet hela övningen igenom. Om man distraheras av att ofrivilligt dra sig till minnes gårdagens tankeprocesser blir övningen långtråkig och man frestas byta föremål efter några gånger. Att erinra sig det redan tänkta är inte att tänka; de tänkta tankarna är lika mycket distraktioner när de återkommer som allt som inte har sitt ursprung i det avsiktliga tänkandet. Man däremot kan tänka samma tankar gång på gång utan att märka att det är samma tankar eftersom allt som inte finns i det nuvarande tänkandet glöms bort under koncentrationen – för medvetandet existerar då inget annat.


inte kämpa mot distraktioner
Avsiktligheten i koncentrationen får inte leda till mental kramp, då försvinner tänkandet snabbt. Sådan kramp uppstår mestadels när man försöker avvärja distraktioner. Därför är det viktigt att man först fastslår några grundläggande egenskaper hos föremålet man koncentrerar sig på och gör det i tydligt konturerade tankar, exempelvis: "Skeden är gjord av silver. Den har ett skaft. Den är avsedd att användas så och så… Den är gjuten eller utstansad så och så…" När distraktioner dyker upp försöker man inte avvärja dem, istället gör man vad man kan för att hålla kontakt med sitt tema ändå, man liksom ser sitt tema rakt igenom de distraherande tankarna. Skulle man däremot börja bekämpa distraktionerna så skulle man sätta dem i centrum för sin uppmärksamhet och på så sätt själv tränga bort det tema man valt för övningen.


Distraktioner kan också uppstå genom att man låter tankarna sväva ut och avvika alltför långt från temat. Märker man att man har gjort det så stannar man upp och försöker finna de associationskedjor som avledde och gå tillbaka längs dem. Kan man inte hitta dem så återvänder man helt enkelt till temat.


Ovidkommande associationer, ofrivilligt uppdykande tankar och fantasier kan uppträda parallellt med den avsiktliga tankeprocessen. I första hand försöker man inte hindra dem utan ägnar sig desto mer åt temat. Lyckas inte det försöker man liksom kika över axeln på distraktionen och in i temat. Hjälper inte det heller så ägnar man sig helt och hållet åt den störande tanken ett ögonblick och återvänder sedan till temat.


Var och en är fri att utveckla sina egna tekniker för att få bukt med distraktioner men det bästa är att obekymrat tänka vidare. Det gör inget om distraherande tankar då och då dyker upp, det går över med tiden. Och varenda pianist kan tänka två saker samtidigt. Halva framgången består i att i bästa mening leka!


Vilja och tanke förenas i leken
Har man kommit så långt blir tankeutrymmet kring föremålet allt trängre. Tänkandet blir mer intensivt och man behöver inte lika mycket tankestoff för att hålla sig kvar vid temat, det sker av sig självt. Tänkandet får ett eget liv – viljan, som förut drev på tänkandet utifrån, lever nu upp i tänkandet i form av spontanitet. Viljan förvandlas till något som låter tänkandet rulla på av sig självt eftersom den har blivit ett med tänkandet. Från den stunden blir det en fröjd att öva oavsett om övningen "lyckas" eller inte. En övning med störningar kan vara nog så värdefull, och kan även den leda till viljans förening med tanken under tidlösa ögonblick. Man vill allt mindre och gör allt mer. Det blir till lek. Man vill inte leka – man leker. En sorts sällhet uppstår mer och mer, allt blir naturligt och otvunget. Men man håller inte fast vid denna sällhet, det är inget bestående tillstånd som fyller medvetandet – då skulle man återigen distraheras! Idealet är att endast temat för övningen existerar i medvetandet. Bara själva temat spelar någon roll, inte om övningen lyckas eller inte. Inte ens dessa anvisningar är något man tänker på. "Ju mer jag märker vad jag gör desto mindre gör jag." Koncentrationen sätts i rullning.


Övandets framgång är egentligen inte lika viktigt som själva övandet. Med en lekfull inställning lyckas det bättre. Om de störningar som dyker upp parallellt med tänkandet blir väldigt starka och inte försvinner på annat sätt kan man reducera tiden för övandet till det minimala – kanske en eller rentav en halv minut. När man väl har lyckats genomföra en övningssession i full koncentration kan man bitvis öka tiden igen. Men alla dessa råd är allmänna. Var och en måste komma på sina egna knep och göra sig egna erfarenheter.
Skulle distraktionerna och utsvävningarna trots allt hänga sig fast och inte vilja avta så tar man ännu kortare steg. Man tar korta tankar, tänker igenom en tanke kanske två gånger, men man måste tänka, inte bara upprepa.


Tanken koncentrerar sig
Sfären som tänkandet kring temat rör sig i blir av sig själv allt trängre. Samtidigt blir tänkandet allt mer intensivt; ja, långsammare. Denna inbromsning av tänkandet sker i takt med att man slutar tänka i ord. Tills vidare tänker man i ord och föreställningar. Genom intensifieringen kommer man mer och mer att tänka temat; inte bara orden och föreställningarna. Till ordtänkande krävs mycket stoff för att det inte ska bli stående, eftersom det bara varar så länge man kan säga och föreställa sig orden inom sig. Ju mer abstrakt tänkandet är desto snabbare går det. Därför börjar man inte denna övning med något rent begreppsartat, exempelvis "godhet" eller "triangel", utan med ett bestämt föremål, exempelvis en sked man har. Föremålet beskrivs, föreställs, så att man om möjligt ser det inför sig fastän man inte tittar på det. Lika åskådliga bör de tankar vara som hör till. I takt med intensifieringen faller orden bort. Tänkandet blir intensivare för att det stödjer sig på allt mindre.


föra journal
Det som sagts om övningens första fas kan utvidgas nästan hur mycket som helst. Det lönar sig att skriva ner sådant som man lär sig under och till följd av övandet. Man kan till exempel göra den iakttagelsen att man till en början inte tänker kontinuerligt utan gör små uppehåll, man tänker i meningar, i motiv. Sedan tar man en liten paus och tänker så nästa motiv. Faran är att man låter sig distraheras under pausen. Man måste försöka göra koncentrationen i ett streck, annars går den lätt över i ett collage av mer eller mindre osammanhängande bilder, alltså i ett icketänkande.


Vidare uppslag
Vissa tänker mer i bilder och föreställningar och andra mer abstrakt. Det är bra att öva sig i båda koncentrationsformerna, till exempel genom att öva dem varannan dag. Det bildartade är dessutom ett förstadium till imagination, det abstrakta, bildlösa tänkandet kommer till sin rätt i koncentrationens andra fas.
När övandet går såpass bra att det är roligt att göra det, när det inte blir långtråkigt och man kan hålla sig kvar vid en föreställning utan att tänka en mängd ord, då kan man gå över till övningens andra hälft eller fas. Den första fasen är emellertid en helhet i sig och genom intensivt övande finner man egentligen vägen vidare själv.

Exempel på en kontemporär beskrivning av en grundläggande övning för att lära sig skilja fantasi från den perceptionsform som i antroposofin kallas imagination:

Har du några vetenskapliga belägg för dessa källors självständiga existens, utanför de hjärnor var i de bevisligen uppträder?

1. Hur kan dessa båda [fysiska sinnen & teoretiserande spekulationsförmåga] vara nödvändiga och samtidigt inte användas? 2. Vad finns det för icke-fysiska sinnen? 3. Använder man medvetet ordet regioner för att ge föreställningen någon slags objektiv fysikalisk status?

Dessa perceptionsförmågor finns alltså latent hos alla människor? Aktiveras dessa av recessiva gener som på något sätt triggas av det man läser i boken, eller hur menar du? Var finns de högre världarna?

Och hur kan ett lyckat resultat se ut. Ge gärna exempel, kortfattat.

Nu måste du nog precisera dig. Vilka humanister tänker du nu på? Romantiken var en reaktion på Upplysningen och moderniteten, och i den meningen en synnerligen modern företeelse. Var det inte bara så att fler och fler humanister började komma till insikt om det futila i metafysisk spekulation som sådan.

Antropologer, historiker, religionsvetare mfl, har väl utvecklade metoder att förstå olika kulturers interna koherens, och att dess komponenter måste förstås inifrån sina egna förutsättningar. Jag betvivlar således inte att antroposofin makes sense av antroposoferna själva, konstigt vore det annars. Det jag däremot har svårare att förstå är varför man inom antroposofin försöker framstå som vetenskapliga, när man så uppenbart tillhör en annan, icke vetenskaplig tradition. Har du någon idé om vad det kan bero på?

Summan av mina föreställningar finns lagrad i min hjärna. Var finns summan av akashas föreställningar lagrad?

Men hur kan man då veta att den inte är en produkt av kollektivt fantiserande?

Nja, här hoppar du över några led. Du måste kunna förklara hur något som saknar materialitet kan sägas existera i någon icke-nonsens mening. Hur?