Forum för vetenskap och folkbildning

Men detta har ju inte ett dyft med genus att göra, snarare med metodik (och möjligen lärarens olämplighet som pedagog). Wright är ute och cyklar, för inte låg fokus på metodiken utan på just hur flickor, respektive pojkar lär in.

Om man vill göra något åt problemet med få kvinnliga fysiker så kan man väl undersöka saken genom att exempelvis fråga kvinnor som står inför studievalet om hur de uppfattar fysikstudier. Men det är klart att det alltid är lättare att sitta vid sitt skrivbord och spekulera i könsstereotyper.

Om von Wright blir vald så kan man verkligen kalla Södertörns högskola för Åsa-Nisse-universitet.

Enligt Nationellt resurscentrum för fysik finns det de facto en skillnad på inlärningsstilar (http://www.fysik.org/website/showPage.asp?ch=11&it=131), de har tyvärr ingen källhänvisning. Min (högst anekdotiskt grundade) misstanke är att så är fallet.

Tyvärr skyms lätt von Wrights rimliga påståenden av hennes orimliga relativism.

Ponera att fysikkurserna i skolan är svårare att tillägna sig för flickor. Om så är fallet måste det åtgärdas.

Och alldeles oavsett om det finns en könsskillnad verkar det som att en stor del av barnen tappas på vägen. De flesta vuxna jag träffar har väldigt litet koll ens på högstadiefysiken. Och framför allt har de inte tillägnat sig ett naturvetenskapligt sätt att tänka, och detta torde vara en av skolans viktigaste uppgifter. Plancks konstant kan man slå upp.

Vänligen, Ylan

I mina ögon verkar det helt vanvettigt att fokusera på könsriktad utlärningsstil. Varför inte bara gå på individens inlärningsstil? Jag har nämligen råkat ut för sån här könsriktade åtgärder och lidit svårligen, eftersom jag tydligen är en testosteronskadad kvinna. Detta faktum syns inte utanpå, varför jag förväntas tycka/tänka,, och tydligen nu också lära in, på samma sätt som alla andra med fitta. Jag finner det kränkande. (Nåja, jag överdriver lite eftersom jag är aggressiv pga rökstopp.)

Av MvW:s "allmänna genusaspekter" fattade jag tycke för denna (s. 30):

Efter att ha läst innantill så finner jag hennes allmänna öppenhet för att blanda tro och vetande, och kritik mot de som vill hålla dem isär, värre än märkliga idéer om genus, hennes extrema lättstötthet m.m.

Men ett exempel på sistnämnda:

Varningarna hon listar rör 1) att vara försiktig med sprayburkar och höga temperaturer, 2) vattenplaning och slitna däck, 3) inte titta rakt in i solen.

Men herregud... Inte ens med det öppnaste sinne kan jag få detta till något annat än vansinne. Inte ens med min yttersta välvilja kan jag få detta till något behjärtansvärt.

Jag menar inte att man bör ha könssegregerad fysikundervisning i skolan, och menar inte att du skall få någon fysikundervisning light. Jag menar bara att en stor del av eleverna de facto tappas på vägen, och att en oproportionerligt stor del av de tappade är flickor, och därigenom finns verkligen ett genusperspektiv att beakta. Som jag har förstått det är detta verkligen ett faktum, och vi får inte lämna över allt jämställdhetsarbete på folk med kunskapsrelativistiska böjelser.

Märk väl att jag försiktigt nog inte sagt något om orsakerna till att en oproportionerligt stor del av de tappade själarna är av kvinnligt kön. Bara hävdat att det är så. Läs gärna på sidan jag länkade till (http://www.fysik.org/website/showPage.asp?ch=11&it=131)! Jag erkänner villigt att jag inte har hårda, kvantitativa belägg, då jag inte hittat några. Övertyga mig gärna om motsatsen.

Jag tror att just pedagogik och metodik är underutforskade områden, områden som styrs av idéer snarare än empiri. Dessutom är oerhört få som sysslar med dessa frågor naturvetare, och den forskning som faktiskt finns når sas. ej ner till golvet.

Vänligen, Ylan

Det stämmer nog knappast, Georg Henriks två barn är födda på 40-talet och Moira 1957

Det vore väldigt intressant att se något slags argument för varför varningarna skulle vara "uteslutande" för just flickor.

Flödesmekanik/hydrodynamik är en del av klassisk mekanik.

I grunden är vi på precis samma sida, förutom att jag i det här fallet inte kan försvara den typ av resonemang som WvW för. Ja, uppenbarligen tappar vi folk på vägen, men jag är övertygad om att det slår åt båda håll, och att mycket beror just på de här föreställningarna som v Wright beskriver: flickor är så, gillar sånt och lär in på det här viset, pojkar på ett annat. Jag har heller inga hårda fakta att slänga upp, bara ett liv fyllt av såna här anekdoter. Som varande en kvinna som inte passar in i mallen, har jag kanske särskilt tydligt fått känna på omgivningens ogillande och rena diskriminering. Passar man in i mallen, kanske man inte känner sig förtryckt, fast man är det på ett generellt plan. För mig har allting varit glasklart hela tiden.

En viktig fråga är (måhända) hur stor skillnaden är mellan könen i fråga om tillgodogärande av högstadiefysik. Låt oss inte glömma att i slutändan kommer ytterst få av pojkarna resp. flickorna satsa på en naturvetenskaplig yrkesbana. M.a.o. finns det antagligen ett mycket stort antal pojkar som också sitter och är uttråkade på fysiklektionerna och får dåliga resultat på proven. Bör vi i första hand rikta in oss på att göra fysikundervisning mer underhållande/lättare att tillgodogöra sig för flickor, eller bör vi (mitt förslag) se till att göra undervisning i fysik lättförståelig för elever?

Om det nu alls låter sig göras. Jag är en sådan person som passar utmärkt in i vW´s mall. I grundskolan hade jag svårt för matte, fysik och kemi. Gick ut med släta tvåor och någon trea i nämnda ämnen. Valde en konstnärlig inriktning på gymnasiet och idag har jag noll koll på kemi och fysik, och matematik i nästan alla former gör mig frustrerad - för jag fattar inte.
Grejen är att jag inte tror det handlar om läroböcker för min del - jag hade bara lärt mig mindre (och kanske fått en oförtjänt fyra) om studierna varit mer ovetenskapliga(!). Det hade på inget sätt gjort mig mer kunnig.

Som barn betraktades jag i det närmaste som ett hopplöst fall för bildning. Jag tillhör den generation som betygsattes i trean, i matematik fick jag en etta. Följdriktigt sattes jag i specialklass i matematik och svenska. Trist som attans, men det var rätt skönt att slippa härja med a-f uppgifterna i vår mattebok (lundasystemet med nyckelpigan). Vår skola deltog dock något år senare i ett nationellt prov i matematik som ett led i någon studie.
Även vi specialklassade deltog och när rättningen var klar visade det sig att jag hade uppnått bäst resultat av alla elever i mitt rektors område. Specialklass var inte längre att tänka på men jag dealade med min lärare. Hädanefter gjorde jag bara uppgift a och f samt överkursuppgifterna. Detta fungerade utmärkt. Jag var pojke, skolsystemet fungerade inte för mig, vi löste problemet. Att inlärningsmodellen i skolan inte fungerar för alla är inte en genusfråga, det är en individfråga.
Sist jag skrev högskoleprovet blev det 1.9, "anpassar" de det mer för kvinnor kommer jag skriva 2.0 direkt. Mina fel ligger idag i de "manliga" sektionerna medans jag får full pott i de "kvinnliga". Att anpassa undervisning efter kön är lite som att ras-anpassa den.

vils: Ja, du uttryckte det klarare än jag tänkte. Precis så.

Anekdot: Jag var en liten flicka, klent byggd men med ett klart intellekt. Så långt allt väl, problemen uppstod när jag också var utåtagerande, aggressiv och våldsbenägen. Det fanns liksom inte på någon karta - en FLICKA som var utåtagerande och störig? Vad ska vi göra med henne? Hur som helst så gick det väl en 25 år, sen träffade jag min man. Han var anti-alfahannen på förskolan och satt mest i dockvrån och gjorde lerfigurer. Som handen i hansken blev vi, men också med helt "fel" könsroller i vårt familjeliv. Mycket intressant!