Sankt Sigfrid i Örgryte

Peter Olausson ser Smålands och Västergötlands apostel lösas upp i ett moln av källkritiskt stoft.

Vid Vänerns södra strand ligger Götene kommun. Några kilometer väster om huvudorten Götene hittar vi Husaby. Där Kinnekulles svaga sluttning övergår i Västgötaslätten ligger några hus utmed vägen och en busshållplats – ingenting som skiljer samhället från vilken by som helst i landskapet.
Här finns också en kyrka. Den är uppenbarligen gammal, men inte påfallande gammal eller särskilt stor. Det första tecknet på att här kan finnas något utöver det vanliga är parkeringsplatsen. Den är en god bit mera tilltagen än vad som är vanligt för församlingskyrkor på landsbygden.

Huvudattraktionen ligger strax intill kyrkan. Man går nerför en trappa och kommer till något som kan liknas vid en uteplats: en stenlagd yta omgiven av en låg mur. Här finns några bänkar. Och så till vänster en fyrkant i sten, fylld med vatten. En brunn? Nej, en källa, Sankt Sigfrids källa, och med en skylt:

I källan härnedanför
döptes omkring år 1000
Olof Skötkonung
Sveriges förste kristne konung
af engelske missionären Sigfrid
Joh. Ev. 3 51

Är det sant? Vad har de historiska källorna att säga om Sveriges förste kristne konung och hans dop?

Vi vet att Olof funnits och att han härskade över Uppland med Mälardalen, Östergötland och Västergötland. Det var inte så mycket Sverige som en statsbildning som längre fram skulle leda till kungariket Sverige, för att sammanfatta en fråga som diskuterats oerhört flitigt, och bara undantagsvis av strikt historiska skäl (rent vetenskapliga frågor väcker praktiskt taget aldrig uppmärksamhet). Han hade ärvt kungariket efter sin far Erik Segersäll, som lät döpa sig i Danmark. Att detta inte alls satt sig i det allmänna medvetandet torde inte bero på att Erik därmed snuvade Sverige på en turistattraktion, utan på att han senare vände tillbaka till hedendomen. Olof var nominellt kristen till sin död vilket såg bättre ut i historieskrivningen när denna var mer nitiskt kristen än idag. Men ett sådant arv gör man sig inte av med utan vidare.
Vet vi att Sigfrid döpte Olof? Nu blir det mer komplicerat.

Den utförligaste källan är Sigfridslegenden från 1200-talet. Där tillskrivs han biskopsämbetet i York och förses med systersönerna Unaman, Sunaman och Vinaman. Ett av de konkreta spåren efter deras gärningar hitom Nordsjön var en kyrka som Gud sade åt dem att bygga intill Växjösjön. Därmed skulle Växjö domkyrka vara den äldsta i Sverige..? Det har glatt en del virdar genom åren, men sant är det knappast. Ingen känd biskop av York har hetat Sigfrid, och detaljer som att han efter kungadopet hittade huvudena av sina syskonbarn med sagonamnen i ett kar som låg och flöt på sjön förstärker inte intrycket av en pålitlig historisk källa. (Huvudena finns än idag i det heraldiska vapnet för Växjö stift.) Legendens uppgift om att Sigfrid döpte Olof vid Husaby återgavs hur som helst i Västgötalagen, och det är den som levt kvar.

Kortfattade men något mera pålitliga uppgifter kommer från Adam av Bremen. På 1070-talet skrev han en historik om Hamburg-Bremenstiftet, inklusive dess ansträngningar att kristna Skandinavien, som sedan dess tummats flitigt, åtminstone den del som handlar om Sverige. Adam antyder att biskop Thurgot döpte Olofs fru och barn, men om Olofs eget dop nämns ingenting. Kan det betyda något? Kanske att han inte döptes av någon tysk missionär, det lag som Adam representerade, utan av en engelsk. Det vore helt typiskt eftersom den engelska hednamissionen i Sverige vid den här tiden var betydligt intensivare än den tyska. Man kan lugnt utgå ifrån att om dopförrättaren kommit från Hamburg skulle Adam inte ha missat att nämna det.

I Danmark omkring år 1200 skrev Saxo Grammaticus ner det landets historia. Han nämner den engelske missionären Bernhard som skall ha verkat i Skåne (som ju skulle förbli danskt länge till) och även ha sett till att döpa kung Olof. Kontroll mot andra källor visar att Bernhard kom till Danmark först år 1019, eller för sent för att dopet ska kunna passa med andra uppgifter. Bernhard utgår alltså – trots att han, på sätt och vis, ändå ligger bättre till än fabeln om Sigfrid.

Till slut har vi den isländske krönikören Gunnlaugr Leifsson, även han verksam vid sekelskiftet 1200. Hans biografi över Olav Tryggvason har gått förlorad. Dock använde Snorre Sturlason något senare skriften som en av många källor till storverket Heimskringla, en utförlig och bitvis fullkomligt opålitlig skildring av norska kungar från Ynglingasagans gudaättlingar fram till 1100-talet. Här nämns den engelske biskopen Jon Sigurd som onekligen liknar legendens Sigfrid; lite väl mycket, då han förefaller vara mer saga än verklighet.

Sammantaget verkar vi kunna dra slutsatsen att Olof döptes av en engelsk missionär. Något namn har vi inte.
Huruvida Sigfrid har rätt att kallas ”Sankt” är en annan fråga. Kanoniseringar måste på den tiden inte nödvändigtvis utföras av påven utan kunde skötas av biskopar, vilket skapade skaror av lokalhelgon. Men i Sigfrids fall finns varken belägg för det ena eller det andra. Denna detalj verkar aldrig ha bekymrat allmänheten.

Om Olof nu döptes vid Husaby så var det åtminstone inte i källan vi står vid. Västgötalagen (vad den nu är värd i sammanhanget) nämner Brigidas källa. Den ligger vid en borgruin ett par hundra meter väster om kyrkan. Den är betydligt större än Sigfrids källa och avgjort mer passande om man ska få ner en hel karl under vattenytan. Att den berömda källan utsetts till kungens dopfunt är också av relativt sent datum och beror på en namnförväxling. Brigidas källa hade redan ett namn, efter det irländska helgonet Brigida av Kildare. Men när man har en annan källa i Husaby så kan man ju passa på att uppkalla den efter den berömde dopförrättaren − och sedan en viss tid gått, så började folk att tolka ”Sankt Sigfrids källa” som dopkällan. På så sätt läggs myt på myt.

Ännu ett exempel på att sådant som rör Sigfrid når ända in i våra dagar: 1730 lade Erik Benzelius, biskop och amatörhistoriker, fram tanken att Örgryte gamla (då enda) kyrka skulle ha uppförts av självaste Sigfrid i början av 1000-talet. Bevisningen, eller vad man ska kalla det, utgick från inskriptionen ”…erium orecry…” som skulle utläsas baptisterium Orecrypta. Kryptor hör äldre kyrkstil till, i Sverige har vi bara några få medeltida exempel, som i Skara och Lund. Men om Örgryte kyrka hade en krypta så borde den vara riktigt gammal, som från förra delen av 1000-talet. Och vem var i trakterna vid den tiden? Jo, Sigfrid på väg till Husaby!

Kanske insåg Benzelius själv att han knappt skulle kunna övertyga ens den mest glödande göteborgare med sådant. Det skulle förklara varför han aldrig torgförde idén annat än i ett brev till sin bror. Men detta enda omnämnande bevarades i åtminstone de lärdaste lokalhistorikernas medvetande och kom då och då att nämnas av dem; de var naturligtvis fullt medvetna om vad hugskottet var värt.

Framåt 1900 fanns idén fortfarande, dock utan kunskap om dess sammanhang. Nu kom den istället att kallas sägen – vilket ju låter långt äldre, genuinare och pålitligare! På 1920-talet fick S:t Sigfrids plan i Örgryte sitt namn. Då var historien ”sann”, eller åtminstone en gammal legend. Men den var alltså varken det ena eller det andra.

Idag vet vi att Örgryte gamla kyrka uppfördes på 1200-talet. ”Orecry” är ortnamnet Örgryte, som kommer från grytugher, stenig. Vem som än döpte Olof så hade han ingenting med Örgryte att göra.

Källor och lästips
Lars Gahrn, Sveariket i källor och historieskrivning (Göteborgs universitet 1988).
Örjan Martinsson, ”Olof Skötkonung och kristnandet”, www.tacitus.nu.
Noter
1. Bibelordet är Jesu beskrivning av dopet: ”Den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike”.