Om debatten kring Eva Lundgrens forskning

Publicerat i Folkvett nr 2/2006.

Eva Lundgrens forskning granskades år 2005. Granskningen kritiserades. Fredrik Stjernberg kritiserar kritiken.

Eva Lundgrens forskning har under en följd av år varit omstridd. Den har rört frågor om kvinnomisshandel samt sexuellt och rituellt våld mot barn. Åtskilliga forskare inom närliggande discipliner har höjt på ögonbrynen åt en del av de påstådda resultaten, men flera av hennes rön har fått uppmärksamhet och de har även spelat en politisk roll. Som en direkt följd av uppmärksamheten efter Evin Rubars teveprogram Könskriget – där Lundgrens forskning framstod som lite stollig – beslutade rektor vid Uppsala universitet under 2005 att Lundgrens forskning skulle granskas utifrån frågeställningen om Lundgren hade gjort sig skyldig till ”oredlighet” i sin forskning. Var allt bara nys? Fanns det fusk i resultaten?

Oredlighet och fusk

Oredlighet är ett lite knepigt begrepp, som dessutom tolkas på olika sätt inom olika regelverk; Vetenskapsrådet (VR) har en definition, medan till exempel Uppsala universitet (UU) har en annan. Enligt UU:s regelverk krävs att en forskare ska ha ägnat sig åt att förfalska eller fabricera data; VR:s kommitté för utredning av oredlighet i forskning betraktar det också som oredlighet ifall forskaren på en del andra sätt förvränger sina resultat eller forskningsprocessen – till exempel genom att ge tolkningar av sitt material som saknar stöd i materialet. VR:s synsätt gör alltså att gränsen mellan oredlighet och allmänt dålig forskning blir en smula flytande, och en rätt stor gråzon blir åtminstone i teorin möjlig: när är forskaren oredlig, och när är forskaren bara allmänt klantig i sin verksamhet?

Anta att jag sitter och observerar korpar en eftermiddag. Efter att ha sett 100 korpar har jag sett 99 svarta och en vit. Om jag då säger ”Jag har sett åtskilliga vita korpar”, så har jag fuskat, eftersom jag faktiskt inte har sett flera vita korpar. Om jag däremot säger ”en stor del av korparna är vita” är läget lite knepigare; jag har dragit en slutsats som inte är särskilt väl motiverad, givet mina observationer. Men om jag har varit oredlig (fuskat) eller bara klantig, det är inte helt enkelt att avgöra. Här måste uppsåtet vägas in. Har jag för avsikt att vilseleda, så har jag varit oredlig. Det ska kanske också noteras att oredlighet inte automatiskt innebär att de påstådda resultaten är oriktiga – forskaren kan ju råka snubbla över sanningen, precis som även blinda hönor kan finna ett korn.

Granskningen genomfördes av Margareta Hallberg, professor i vetenskapsteori, och Jörgen Hermansson, professor i statsvetenskap. Den avslutades och offentliggjordes i december 2005, och fick kritik från en del olika håll.1 En del ansåg att UU:s rektor hade startat granskningen på ett regelvidrigt sätt, därför att det inte skulle ha förelegat någon anmälan, utan bara ett uppdrag från Rektor. Det är bara den allra snävaste formalist som på allvar kan ställa sig bakom en sådan invändning – skulle universitetets rektor verkligen vara den enda i universum som inte får sätta igång en granskning av verksamheten vid det egna universitetet?

Lundgrens anhängare kritiserar granskningen

I en artikel, ”Eva Lundgrens granskare saknar kompetens för uppgiften” (DN Debatt 2005-12-14) gick en grupp forskare till angrepp mot granskningen av Eva Lundgrens forskning. Författarna kan sägas driva fyra teser. Den första är att det inte var någon bra idé att genomföra den av UU:s rektor beslutade granskningen. Den andra är att Lundgren friades från misstankar om oegentligheter. Den tredje är att granskarna hursomhelst inte är kompetenta att bedöma Lundgrens forskning, och för det fjärde att det finns en speciell metod för viss samhällsvetenskap som undandrar sig bedömning av andra än de som har anammat denna metod.

När det gäller den första tesen kan man ha synpunkter på det rimliga eller vettiga i att överhuvudtaget starta en sådan granskning, men den har skett inom det befintliga regelverket, och är inte alls så extraordinär som författarna låter påskina. Kanske är processen ”kvasijuridisk”, kanske vore det bättre att låta den vetenskapliga diskussionen inom vetenskapssamfundet ha sin gång. Nu föreligger granskarnas resultat, och då finns det åtminstone något substantiellt att diskutera, och inte bara en mängd mer eller mindre lösryckta påståenden om vad Lundgren i en mängd olika sammanhang ska ha sagt eller inte sagt. Alla verkar vara överens om att det rimliga sättet att diskutera frågorna är som vanliga vetenskapliga frågor, och i så fall kan delar av denna diskussion föras här. Dessutom finns det snart sagt inga inslag i granskarnas undersökning av Lundgrens forskning som är särskilt juridiska till sitt innehåll, utan nästan allt rör just vetenskapliga frågor, så då har den vetenskapliga diskussionen redan börjat.

När det gäller den andra tesen, frågan om Lundgren har friats från misstanke om oredlighet i forskning, är detta i stort sett korrekt, men bägge granskarna har noterat att de inte egentligen har haft möjlighet att fullt ut ta ställning i den snävare frågan – föreligger forskningsfusk? – eftersom de inte har kunnat ta del av allt relevant bakgrundsmaterial. Det går alltså inte att avgöra frågan, och då är den enda rimliga slutsatsen att Lundgren inte kan beslås med forskningsfusk (utifrån en självklar juridisk princip att hellre fria än fälla).

Men frågan om oredlighet är komplex, och det finns en övergång från rent fusk till sådant som bara är dålig forskning, där forskaren inte har något stöd för de teser som sägs få stöd av ett undersökningsmaterial eller några observationer. Därför har granskarna – helt i enlighet med sitt ursprungliga uppdrag, och alltså i enlighet med UU:s regelverk – haft anledning att fråga sig om Lundgrens forskning i denna mening är av så låg kvalitet att det är att betrakta som oredlighet. Resultatet är en mycket skarp kritik, även om Lundgrens forskning i och för sig inte anses vara av så låg kvalitet att det ses som oredlighet. För oredlighet krävs nämligen uppsåt, och vad det här handlar om är snarare vanlig inkompetens, och inte uppsåtligt vilseledande tolkningar av resultat och intervjuer. Man kan då fråga sig hur vilseledande en tolkning ska anses vara för att betraktas som uppsåtligen vilseledande, men granskarna ger sig inte in i denna diskussion. Invändningarna mot tolkningarna av intervjuer är tungt vägande, och visar gång på gång att Lundgren inte ens har ställt de enklaste och mest närliggande följdfrågorna kring de resultat och tolkningar hon för fram. Lundgren har överhuvudtaget i mycket liten utsträckning varit intresserad av att pröva sitt material på det sätt som man brukar begära inom vetenskapen.

Detta leder direkt vidare till författarnas tredje och fjärde teser. Granskarna har kommit från fel ämnen, och deras invändningar behöver alltså inte tillskrivas någon vikt; de är inte kompetenta att göra denna bedömning. Lundgren uttryckte sig på ett liknande sätt när hon kommenterade resultatet av granskningen den 15 december (se DN 2005-12-16). Tanken är konstig. Om inte ens en vetenskapsteoretiker (som är expert på feministisk vetenskapsteori) och en statsvetare kan uttala sig om forskningen, vem ska då kunna göra det? Granskarnas uppgift har varit att undersöka om det finns rimligt stöd för Lundgrens teser i det material som sägs ligga till grund för teserna. För att avgöra detta krävs inte att man är specifikt teolog eller sociolog, vilket har gjorts gällande – ingenting i deras granskning har heller rört teologiska frågor. Tanken att granskarna skulle vara inkompetenta är helt enkelt inte möjlig att försvara.

Egentligen är det nog ingen av Lundgrens försvarare som innerst inne tror på tesen – om Lundgrens forskning inte går att kritisera, vad ska man då säga om dem som uppskattar forskningen? Politiker förväntas agera utifrån forskningsresultaten, men om inte ens experter från närliggande discipliner kan uttala sig om forskningen, hur ska då politiker kunna använda den? Ska utomstående bara acceptera forskarens ord på att det han eller hon har kommit fram till är sant och riktigt? Till sist ser det ut som om kritik av Lundgrens forskning blir omöjlig: om man är kritisk till den, så visar det bara att man inte är kompetent att bedöma den; de enda som i djupet är kompetenta är de som hyllar den. Det är en typ av metod som antagligen skulle kännas bekant för en nordkorean.

Forskning immun mot kritik

I själva verket används denna tanke för att försöka muta in ett område där ingen kritik ska vara möjlig att anföra. Den som riktar invändningar mot Lundgrens forskning blir utmönstrad som ”positivist”. Detta är direkt felaktigt. Det finns ingen anledning att kalla granskarna för positivister (om detta alls skulle vara ett skällsord). Ingenstans i granskningen finns det utsagor om att det skulle vara principiellt fel att använda sig av en tolkande metod, som skulle byggas på djupintervjuer. Det sägs inte heller att den positivistiska metoden skulle vara det bästa eller enda sättet att nå kunskap om de saker Lundgren studerar. Granskarna har däremot gått igenom – på ett ”positivistiskt” sätt – de arbeten hos Lundgren där hon själv använder sig av en positivistisk, kvantitativ metod, och funnit att de slutsatser som dras ur det empiriska materialet helt enkelt inte är särskilt rimliga att dra. Om författarna till DN-artikeln ogillar positivistisk metod, så torde de också ogilla delar av Lundgrens resultat, eftersom dessa har framställts som resultatet av en kvantitativ undersökning, genomförd på positivistiskt sätt. Det kvantitativa underlaget till de olika resultaten som granskas visar sig gång på gång snarare peka åt det motsatta hållet, jämfört med de slutsatser som Lundgren säger att de ska visa.

DN-artikelns författares uppfattning om mer hermeneutiskt inriktade metoder är också missvisande. Granskarna är uppenbarligen medvetna om de särskilda metodproblem som finns när man studerar någonting med hjälp av djupintervjuer. Problemet är inte ifall tolkningar är falsifierade, problemet är ifall tolkningarna ger en rimligt övertygande bild av det som informanterna har sagt i intervjuerna – precis som författarna till DN-artikeln efterlyser. Granskarna ställer inga krav på fullständig falsifierbarhet hos hypoteser. Det som granskarna diskuterar är om det i Lundgrens intervjumaterial finns fog för andra tolkningar, och ifall Lundgren på ett rimligt sätt har bemödat sig om att fundera över ifall dessa andra tolkningar kanske i själva verket ger en bättre tolkning av de intervjuades situation. Detta är inte positivism, detta är helt enkelt vad hermeneutisk metod går ut på. Och här är granskarnas invändningar närmast förödande – närliggande alternativa tolkningar av intervjumaterialet blir inte ens diskuterade av Lundgren. Därför misslyckas Lundgrens forskning kapitalt med just det som författarna efterlyser – att ”med en övertygande argumentation skapa ökad förståelse för olika fenomen”.

Sammantaget är granskarnas kritik alltså mycket hård. När de studerat de fall där en ”hermeneutisk” metod har använts, är alltför många tolkningar omotiverade och illa underbyggda. När de studerat de fall där en mer ”positivistisk” metod har använts, är de rapporterade resultaten alltför ofta missvisande, jämfört med de rön som de sägs bygga på. Alltför mycket av de presenterade resultaten av Lundgrens forskning är helt enkelt för illa underbyggda för att förtjäna tilltro.

Den 15 december kommenterade Lundgren granskarnas rapport med att hon var tillfredsställd över att ha fått sin vetenskapliga heder återupprättad. Om hennes förmåga att tolka granskarnas slutsatser ger någon fingervisning om hur Lundgren i allmänhet förhåller sig till material som hon tolkar, så finns det anledning att tro att de av henne intervjuade personerna i själva verket sade något helt annat än vad hon påstår.

Så åter till frågorna som inledde denna artikel. Var allt bara nys? Fanns det fusk? Nej, fusk var det nog inte, men väldigt mycket var bara nys. Att det hela har kunnit fortgå så länge, och med så starkt stöd från vissa håll inom vetenskapssamhället och den politiska världen, vittnar om en bekymmersam situation inom delar av svensk samhällsvetenskap idag.

Fredrik Stjernberg är docent i teoretisk filosofi och verksam som universitetslektor vid Linköpings universitet.

Not

  1. Granskningen finns tillgänglig på, http://www.vof.se/wp-content/uploads/2014/04/Granskarnas_rapport.pdf. Rektors beslut att starta granskningen, samt motivering och bakgrund, finns på http://www.vof.se/wp-content/uploads/2014/04/Rektors_PM.pdf. En hel del material, bland annat Lundgrens svar till granskarna, finns även på http://www.gender.uu.se.