Norska forskare oense om pseudovetenskap

Publicerat i Folkvett nr 4/2005.

Psevdovitenskap og etikk. Red. May Thorseth. Skriftserie nr 5. Program for anvendt etikk. Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet, Trondheim, 2005. 59 s. ISBN 82-471-6028-5.

Denna lilla bok innehåller sex uppsatser som bygger på föredrag framförda vid Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet i Trondheim i maj 2004. Alla författarna utom en är verksamma vid NTNU. Bokens redaktör, May Thorseth, driver programmet för tillämpad etik vid filosofiinstitutionen där. I bokens inledning ger hon prov på en starkt relativistisk hållning och hävdar att kriterierna för vetenskaplighet är på väg att förändras.

Et etisk relevant spørsmål er hvorfor det er problematisk med uenighet om kriterier for å skille mellom såkalt ekte og uekte vitenskap. Noen vil peke på at kriterier er viktig for å avgrense vitenskap mot juks. Andre er opptatt av at avgjørelseskriterier i bevegelse skaper usikker kunnskap. Her kan vi som eksempel nevne et prosjekt ved medisinstudiet i Tromsø, hvar man har forsket på alternative metoder som homøopati og naturmedisin. Et starkt argument for at avgørelseskriterierne er i bevegelse er att mange mennesker faktisk bruker slike metoder, og at antallet er økende.

Men djupare vetenskapliga insikter har aldrig varit allmänt utbredda bland Jordens befolkning. Hur många kinesiska och indiska bönder har högre utbildning? Även om vi skulle acceptera Thorseths påstående, att andelen av västvärldens folk som accepterar den modernistiska vetenskapsdefinitionen har minskat, så skulle det bara innebära att den globala andelen vetenskapsvänner minskat från kanske 10% till 9%. Och även homeopatianhängare använder allsköns apparater och kemprodukter som endast är möjliga att tillverka tack vare det etablerade vetenskapliga förhållningssättet.

Att delar av den västerländska allmänheten intresserar sig för alternativmedicin är enligt min mening ett argument för att universiteten måste slå fortsatt vakt om den modernistiska vetenskapssynen, inte tvärtom, som Thorseth hävdar. Och om man gjorde vetenskapens mål och metoder till en fråga för majoritetsbeslut vore det tredje världens bönder som avgjorde saken, inte homeopatitroende norrmän.

Knut H. Sørensen är professor i tvärvetenskapliga kulturstudier. I sitt bidrag konstaterar han att det finns dålig vetenskap, t.ex. okunnig tvärvetenskap och vildsinta amatörinsatser, men han motsätter sig ändå användningen av ordet pseudovetenskap. Sørensen menar att det är ett skällsord som försvårar kommunikation. Ett yttrande som jag är mera benägen att skriva under på är “Tilliten til vitenskapen sikres … best gjennom en opplevelse av å forstå, snarare enn bare å måtte acceptere.” Det dunkelt sagda är ju, för övrigt, ofta inte bara obegripligt för lekmannen, utan även dunkelt tänkt.

Också filosofiprofessorn Bengt Molander ogillar termen pseudovetenskap. Han menar till och med att motsatsparet vetenskap och pseudovetenskap är “djupt problematiskt”. Med gillande citerar han boken Vetenskap och beprövad erfarenhet (Olov Lindahl & Lars Lindwall 1978) som förespråkar alternativmedicin. Här framförs åsikten att patienterna själva bör ges tillfälle göra “upplysta val” av behandlingsmetoder. Själv tycker jag att det för en läkare skulle innebära ett brott mot den hippokratiska eden att låta patienten välja behandlingsmetod själv. Molanders fortsatta resonemang är oklart och mynnar ut i ett märkligt påstående: ”Kunskap är inte bara … en fråga om sant och falskt, det är också en fråga om hur föregiven kunskap leder oss vidare i verkligheten, alltså både krav på insikt och överblick och att fokusera det väsentliga – det som leder till det bästa för människor. … Hellre en äkta varm fuskpäls än en kall äkta päls när vinterkylan kommer.” Kunskap behöver inte vara vetenskaplig, bara den funkar, tycks Molander vilja säga – men att något bevisats fungera är ju själva definitionen på vetenskaplig kunskap. Innan man kollat om något funkar kallas det tro.

Aslak Steinsbekk är doktorand i samhällsmedicin och tror på homeopati, som han betecknar en “humanistisk medicin”. Hans bidrag består mest av en skildring av homeopatins principer och praktik. Texten berör knappt relationen mellan vetenskap och pseudovetenskap, annat än att Steinsbekk återger Harris Coulters åtskillnad mellan “rationalism” och “empiricism” genom medicinhistorien, och handlar alls inte om etik. Den passar därför illa i boken.

Religionsvetaren Asbjørn Dyrendal är ambivalent till begreppet pseudovetenskap: å ena sidan innebär det en aggressiv utstämpling av meningsmotståndare, å andra sidan är sådana gränsdragningar i praktiken ofta nödvändiga. “Vi må trekke grenser for hva som får lov til å gjelde, om vi nå spiller sjakk eller diskuterer klimateori.” Dyrendal tar upp Richard Feynmans begrepp cargo cult science, d.v.s. vetenskapshärmande verksamhet. Han diskuterar den i Norge tydligen mycket populära homeopatin, det tidiga 1990-talets moralpanik kring påstådda satanistorgier och förträngda minnen (här får den senkomna svenska grenen, företrädd av Dyrendals kollega Eva Lundgren, en medlidsam nick), jordstrålningstro och vaccinationsmotstånd. Till sist föreslår han att studiet av pseudovetenskapliga yttringar kan vara ett fruktbart kurstema i högskoleundervisning. Det skulle kunna bidra till studenternas tvärvetenskaplig överblick och skärpa deras metodologiska egg.

Bergensaren och kemiprofessorn Rolf Manne bidrar med en artikel om det norska bruket av slagruta i sökandet efter lavinoffer. Manne bidrog på 1980-talet starkt till att metoden utvärderades och togs ur bruk inom det norska försvaret och Röda Korset.

Arkeologen Anne Stalsberg presenterar och kommenterar några pseudoarkeologiska arbeten, framför allt utgivna i Norge. Bl.a. skildrar hon hur hon och en grupp kollegor tog sig an den otacksamma uppgiften att genom en kritisk bokrecension försöka plocka ner en norsk nationalhjälte, Thor Heyerdahl, från hans piedestal. I Sverige är han väl mest känd som mannen bakom Kon Tiki-expeditionen, en spännande resa över Stilla Havet på balsaflotte. Denna expedition var dock ett typiskt uttryck för Heyerdahls besatthet av hyperdiffusionism, en teoribildning som präglade hela hans författarskap fastän den övergivits för länge sedan inom den arkeologiska vetenskapen. Hyperdiffusionism är tanken att civilisationen skulle ha uppstått på ett enda ställe och sedan spritts därifrån över jordklotet – t.ex. med hjälp av balsaflottar och vassbåtar.

Som framgått ovan kan nog stämningen ha varit ganska spänd vid det där seminariet i maj 2004. Flera av bokens medförfattare företräder diametralt motsatta uppfattningar, fast många markerar att de vill undvika konflikter och nedsättande omdömen som “pseudovetenskaplig”. Detta återkommande hänsynstagande är i själva verket nästan det enda spåret av de etiska frågor som nämns i boktitel och serietitel. Sørensens och Dyrendals bidrag innehåller intressanta resonemang om begreppet pseudovetenskap. Manne och Stalsberg bidrar med fallstudier. Thorseths, Molanders och Steinsbekks bidrag är däremot exempel på att den norska universitetshumanioran i likhet med den svenska dras med vetenskapsfientliga element (se recensioner av boken Mellan Thomsen och Däniken i Folkvett 2005:2 och Fornvännen 2005:2).