Mirakel medelst bedrägeri

Publicerat i Folkvett nr 1/2005.

Texten, som är skriven av Sven Ove Hansson, är hämtad ur boken Vetenskap eller villfarelse (Leopard förlag, red. Jesper Jerkert & Sven Ove Hansson).

Luras kan man göra på mångskiftande sätt – från det vänskapliga skämtet till det brottsliga bedrägeriet. Här ska det handla om en alldeles speciell form av bedrägeri, nämligen att med olika former av trick framställa till synes övernaturliga fenomen.

De metoder som används för detta ändamål är till stor del desamma som används i den underhållningsbransch som kallas trolleri eller illusionism. I många fall har t.o.m. exakt samma trick använts för båda ändamålen. Det finns t.ex. trollkonstnärer (illusionister) som specialiserat sig på tankeläsningstrick (mentalism). Vanliga trick är att en medhjälpare med förbundna ögon detaljrikt beskriver föremål som publiken lämnar fram till trollkonstnären, att trollkonstnären läser brev som ligger inuti förseglade kuvert, att han berättar vilket kort ur en kortlek som en medlem i publiken har valt, etc.1 Det finns också personer som framställer i allt väsentligt samma fenomen, men hävdar att de bedriver ”äkta”, övernaturlig tankeläsning. Skillnaden ligger alltså inte i de metoder som används, utan däri att trollkonstnären vidgår att det är trick kan håller på med, medan bedragaren låter förstå att han har övernaturliga krafter till sitt förfogande.

En lång historia

Användningen av trick och illusioner för att understryka övernaturliga anspråk har en mycket gammal historia, och detsamma gäller deras användning i underhållningssyfte. Båda formerna av trolleri förekom redan för 5000 år sedan i Egypten. Att döma av de bevarade beskrivningarna användes redan då en del av de metoder som trollkonstnärer än i dag förbluffar sin publik med.2

Gränsdragningen mellan underhållningstrolleriet och de övernaturliga anspråken var förmodligen inte särskilt tydlig under antiken. Den blev däremot mycket tydlig under den långa period i Europa då kristendomen hade ett starkt grepp över rättsskipningen. Den trollkonstnär som påstod sig ha övernaturliga krafter kunde räkna med att anklagas för att stå i Den Ondes tjänst. Det blev, om inte annat av ren självbevarelsedrift, angeläget för trollkonstnärer att distansera sig från den formen av anspråk.

Ibland räckte det inte ens att trollkonstnären själv presenterade sina konster som illusioner åstadkomna med naturliga medel. Den tidiga trollerihistorien innehåller ett flertal exempel på trollkonstnärer som beskylldes för att stå i förbindelse med djävulen, trots att de själva inte framställde några övernaturliga anspråk. På tidigt 1400-tal åtalades en flicka i Köln för häxkonster. Hennes ”brott” var att slita en näsduk i bitar och sedan göra den hel igen – ett trick som i rätta händer än i dag kan trollbinda en publik, men som väl numera ingen tolkar som övernaturligt.3 År 1571 sattes en trollkonstnär i fängelse i Paris för sina konster med kortleken.4 Kring år 1600 framträdde en skotte vid namn Banks i London med en häst som kunde räkna genom att stampa med hoven i marken. (Tekniken för detta är att, omärkligt för publiken, ge hästen signaler om när den ska börja och sluta stampa.) Många trodde att detta var omöjligt utan hjälp från onda krafter, och både Banks och hans häst blev anklagade för att stå i förbindelse med djävulen.5

Den enda form av övernaturliga anspråk som kunde framföras öppet under kristendomens långa dominans över rättsskipningen var, föga förvånande, anspråk som fördes fram i kyrkans tjänst. Kring reliker och heliga platser byggde man upp föreställningar om övernaturliga skeenden och direkta gudomliga ingripanden, föreställningar som i en del fall fortfarande lever kvar. Så t.ex. förvaras i flera italienska kyrkor slutna glasbehållare med vad som påstås vara blod från namngivna helgon. Vätskan stelnar och löses upp vid ceremoniell hantering, vilket än i dag tolkas som övernaturliga ingripanden. Det är inte svårt för kemister att föreslå olika naturliga förklaringar till fenomenet, men eftersom vätskorna inte lämnas ut för analys stannar det vid förslag.6

1800-talsspiritismen

Under 1800-talet lättade kyrkans och religionens grepp över rättsskipningen högst avsevärt. Den som påstod sig ha övernaturliga förmågor riskerade inte längre att ställas inför rätta för djävulspakt. De flesta trollkonstnärer fortsatte att uppträda som underhållare, men en ny kategori av mirakelmakare växte fram. Denna verksamhet fick ett uppsving under andeumgängets (spiritismens) storhetstid, som varade från slutet av 1840-talet fram till 1920-talet.7

Den spiritistiska rörelsens ursprung kan spåras till familjen Fox, som bodde på en lantgård i byn Hydesville i delstaten New York. Det hela började med märkliga knackande ljud från flickrummet på natten. Modern trodde att en ande hade tagit den åttaåriga Margaret och hennes lillasyster Kate i besittning. Fenomenet tilldrog sig enorm uppmärksamhet, och snart reste systrarna runt över hela USA och höll offentliga seanser där andar svarade på frågor enligt den enkla koden att en knackning betydde ”nej” och två knackningar ”ja”. I själva verket hade systrarna lärt sig att framkalla knackningarna i sina leder, utan att göra någon synlig yttre kroppsrörelse. Fyrtio år efter att det hela börjat berättade Margaret hur det gick till. Hon hoppades att hennes avslöjande skulle innebära slutet för spiritismen, men så blev inte fallet.8

Andra medier hade nämligen följt efter, och många av dem utvecklade andra fenomen än knackningar. Den vanligaste formen av spiritism var att anderöster talade genom mediets mun, men andra metoder kom också till användning, t.ex. ”automatisk skrift” som innebär att en ande styr mediets skrivhand. Seansbesökarna fick ofta ”träffa” avlidna anhöriga som talade genom mediet under seanserna.

Utöver budskapen från andra sidan undfägnades seansbesökarna med en lång rad s.k. fysiska seansrumsfenomen. I seansrummets mörker eller halvmörker hördes klockor och musikinstrument från olika delar av rummet, andar skymtades och föremål flyttades utan att någon verkade vara i närheten av dem. Två amerikaner, bröderna Davenport, var föregångare i fråga om de fysiska fenomenen. Vid seansernas början fick de sina händer fastbundna. Därefter släcktes ljuset, och en serie andefenomen uppträdde, fram till dess att ljuset tändes så att man åter kunde se de båda bröderna sitta med fastbundna händer. Deras metoder för att ta sig loss från repen var delvis nyskapande, och kom att kopieras inte bara av andra medier utan också av trollkonstnärer. En av bröderna uppsöktes på ålderns höst av trollkonstnären Harry Houdini, och berättade för honom hur allt hade gått till.9

Spiritismen fick en kort höjdpunkt strax efter första världskriget då många sökte kontakt med anhöriga som dödats under kriget. Strax därefter minskade dock spiritismens popularitet mycket kraftigt. En viktig förklaring till detta var förmodligen de många avslöjandena, både av fysiska seansrumsfenomen och av mediernas metoder för att i hemlighet informera sig om detaljer i besökarnas och deras avlidna anhörigas liv. Som ett led i New Age-rörelsen har spiritismen återupplivats, nu dock i regel utan de fysiska seansrumsfenomenen. En bidragande orsak till de senares tillbakagång är att allt fler tekniska hjälpmedel blivit tillgängliga som gjort mörkret till ett allt sämre skydd mot avslöjanden. (Redan tillgången till behändiga ficklampor och kameror hade stor betydelse för detta under den klassiska spiritismens slutfas.) De som idag framställer påstått övernaturliga fenomen inför publik är i regel personer som är tillräckligt skickliga för att kunna framträda utan skydd av seansrummets mörker.

Sai Baba och Uri Geller

Den kanske mest framgångsrike av dessa personer är Sri Sathya Sai Baba, som föddes år 1926 i en liten by i södra Indien. Vid 14 års ålder bestämde han sig för att han var en reinkarnation av ett hinduiskt helgon som dött år 1918. Sedan dess har hans anhängare betraktat honom som gudomlig. Han uppges ha cirka 6 miljoner anhängare i över 2000 religiösa centra över hela världen.

Mest känd är Sai Baba för sina ”materialisationer”. Han tar fram aska ur luften åt sina fattiga anhängare. Åt sina rika anhängare tar han fram guldringar och klockor av kända schweiziska märken (som han alltså påstår att han har skapat ur intet). De trolleritrick med vilka han genomför materialisationerna har avslöjats upprepade gånger, men anhängarna har inte låtit sig påverkas.

Sai Baba omger sig också med påståenden om än mer fantastiska bedrifter, t.ex. att han har varit på två platser samtidigt samt att han har återuppväckt människor från döden. Hans religiösa anspråk är också avsevärda. Bl.a. har han sagt: ”Jag är allting, överallt, allvetande och allsmäktig, så vad jag än vill inträffar genast.” Det följande är ett avsnitt ur en intervju som hans anhängare John Hislop gjort med Sai Baba. (Både Hislop och Sai Baba själv omtalade honom i tredje person som ”Swami”.)

Hislop: Jag skriver många brev till Swami om aktiviteter, problem och framsteg i den amerikanska Sai-organisationen. Men jag tycker ofta att det är dumt att beskriva problem och händelser, eftersom jag vet av mina direkta erfarenheter att Swami är allestädes närvarande och vet allt om händelserna.
Sai Baba: … Vad gäller att skriva, är skrivandet av brev till Swami till för att tillfredsställa dig själv.
Hislop: För att tillfredsställa mig själv, Swami?
Sai Baba: Ja, för att tillfredsställa dig själv. Du skriver till Swami, och ditt sinne är då fritt från saken. Det är inte så att Swami inte skulle veta. Antag att du håller tillbaka något bekymmer, då får du skuldkänslor. Men berätta för Swami, så försvinner skuldkänslorna. Gör din plikt fullständigt i det arbete som Swami har gett dig.10

Den mest framträdande mirakelmannen i Väst är Uri Geller, som föddes i Israel år 1946. Efter att från början ha framträtt som trollkonstnär, övergick han under 1970-talet till att framträda med övernaturliga anspråk. I TV-shower runt om i västvärlden böjde han skedar och nycklar, fick klockor att stanna och läste åskådarnas tankar. Många av hans trick var redan välbekanta bland trollkonstnärer, medan andra var nya tillämpningar av välkända principer.11 Det sistnämnda gäller t.ex. hans tekniker för att böja nycklar. (Gängse trollkonstnärer skulle knappast böja åskådarnas nycklar med risk att de inte kan ta sig in i bilen eller hemmet efter föreställningen.)

Trots att Gellers metoder avslöjats fortsätter många att tro på hans övernaturliga anspråk. Så här skrev t.ex. svensken Nils-Olof Jacobson år 1992 i en artikel i Meddelanden från Sällskapet för Parapsykologisk Forskning:

Det är säkert möjligt för en skicklig magiker att göra om Uri Gellers nummer, men det bevisar ju inte nödvändigtvis att det Geller gör är trick. Såvitt jag vet kommer påståendena att Geller fuskar främst från James Randi, som säger sig kunna upprepa alla Gellers nummer. Men han är ju själv magiker, och alltså part i målet och inte någon neutral expert.12

Man måste här fråga: Om nu Geller verkligen har övernaturliga förmågor, varför åstadkommer han bara sådana fenomen som trollkonstnärer kan utföra med naturliga medel? Varför böjer han inte t.ex. träskedar i stället för metallskedar, deformerar åskådarnas medhavda porslinskoppar utan att de går sönder, eller förutsäger nästa högvinst i Penninglotteriet? När en person bara gör vad trollkonstnärer också kan göra, men påstår sig använda övernaturliga krafter, måste bevisbördan tillfalla den som hävdar att det finns något övernaturligt med i spelet.

Mirakler

Den förmodligen mest kända reliken idag är den s.k. Jesu svepduk, ett tygstycke som förvaras i en kyrka i Turin. Tyget uppvisar en avtrycksliknande bild av en korsfäst man, och enligt sina anhängare är det i själva verket Jesu liksvepning. Intresset för svepduken har ökat alltsedan den första gången fotograferades år 1898. Det visade sig nämligen att ansiktsdragen framträdde tydligare på negativet än på positivet. En annan märklig omständighet är att det saknas penseldrag, vilket kunde ha förväntats om tyget hade målats på vanligt sätt.

Tygstycket i fråga omnämns i ett brev till påven år 1389 från Pierre d’Arcis, biskop i Troyes där det då förvarades. Han rapporterade att han hade förbjudit offentlig visning av tyget eftersom han fått bevis för att att det var en förfalskning. Redan hans föregångare hade ”upptäckt bedrägeriet och hur det sagda tyget hade listigt målats. Sanningen hade intygats av konstnären som hade målat det.”13

Tyvärr berättade d’Arcis inte detaljerna om hur tygstycket hade ”listigt målats”. Men på 1970-talet påvisade Joe Nickell hur det kan ha gått till. Man sträcker ett fuktat tyg över en staty eller planrelief föreställande en korsfäst man. När tyget torkat gnuggar man det med färgämne. På detta sätt får man en ”negativ” bild som saknar penselspår och som även i övrigt har Turin-dukens egenskaper. Denna teknik var tillgänglig för en förfalskare på 1300-talet.14

För övrigt behövs det inte någon modern vetenskap för att inse att tygstycket är en förfalskning. Det räcker att veta hur blod och svett sprider sig på tyg för att man ska kunna konstatera att den detaljrika bilden på detta tygstycke inte kan ha uppstått genom att det har använts som liksvepning.

På 1980-talet bestämde sig katolska kyrkan för att låta undersöka svepduken med kol-14-metoden. Svepdukens anhängare hoppades förstås att den skulle visa sig härröra från tiden kring vår tideräknings början. De samstämmiga resultaten från tre laboratorier visade emellertid att svepduken kommer från 1200- eller 1300-talet. Detta stämmer utmärkt med Pierre d´Arcis´ redogörelse.15

Efter en kortare tids förvirring repade svepdukens anhängare nytt mod. De förnekar nu värdet av kol-14-datering. Ett av deras argument är att kontaminering med senare tillkommet material ska ha åstadkommit ett fel i isotopdateringen.16 Det är i och för sig riktigt att tillskott av nyare material leder till att ett föremål får en alltför låg ålder enligt kol-14-metoden. Men för att få ett fel på tretton århundraden skulle det här ha behövts ett materialtillskott ungefär dubbelt så stort som själva tygstycket.17

Det finns ett stort antal andra reliker och heliga föremål som påstås ha övernaturliga egenskaper. Vanligast i Europa är blödande och gråtande statyer. Hundratals fall har rapporterats, främst från katolska länder, där det har runnit blod, tårar eller olja från helgonstatyer eller helgonbilder. Hittills har dock inte ett enda fall dokumenterats där sådana mirakler har inträffat under kontrollerade omständigheter. Ingen helgonstaty har utsöndrat blod eller andra vätskor t.ex. inuti en betryggande förseglad glasmonter eller placerad under kontinuerlig kameraövervakning. Fenomenet är mycket lätt att åstadkomma för den som får vara i enrum med statyn i fråga under en kort stund. (En vanlig teknik är att blanda in t.ex. kycklingfett i matolja. Man får då fettklumpar som lätt kan appliceras, och som efter en kort stund smälter och rinner.)18

Parapsykologi och fusk

Mot bakgrund av den långa erfarenheten av fusk med övernaturliga anspråk är det inte förvånande att kritiker av parapsykologin ständigt återkommer till frågor om fusk och bedrägeri. En del parapsykologer har störts av att kritiker fäster så stor vikt vid möjligheten av bedrägeri i just deras vetenskap. Förvisso finns det exempel på parapsykologer som fuskat i sin forskning för att få positiva resultat men, brukar de framhålla, fusk har också förekommit bland t.ex. fysiker och biologer. Därför, menar de, borde man sluta att ständigt fokusera på bedrägerier och fusk så snart parapsykologin kommer på tal.

På en viktig punkt tror jag man ska ge dessa parapsykologer rätt: Det finns ingen anledning att tro att parapsykologer skulle vara mindre hederliga än andra forskare. Vaksamheten mot forskningsfusk behöver visserligen förbättras på många håll i forskarsamhållet, men det finns discipliner där denna vaksamhet överlag är sämre utvecklad än vad den i regel är bland parapsykologer.

Men frågan om fusk inom parapsykologin handlar inte huvudsakligen om detta. Det som gör parapsykologin särskilt utsatt för fuskproblem är inte parapsykologerna utan deras studieobjekt. Det finns gott om människor som använder bedrägliga metoder för att framställa till synes övernaturliga fenomen, och som inget hellre vill än att genomföra sina trick i parapsykologernas laboratorier. Detta är en alldeles unik situation som inte förekommer inom något annat forskningsområde. De allra flesta forskare har forskningsobjekt som inte kan fuska (djur, växter eller livlösa ting) eller som saknar motiv att göra det (t.ex. patienter som deltar i läkemedelsprövningar).

Det är av detta skäl som strikta kontroller mot fusk måste finnas i alla försök som gäller påstått paranormala fenomen. En del tycker kanske att sådana kontroller är kränkande mot försökspersonerna. Det kan framstå som om de misstänkliggörs utan att det finns något skäl att göra så. Men i själva verket handlar detta om en professionell attityd som är alldeles nödvändig för att upprätthålla trovärdigheten.

Det finns också andra områden där kontroller mot fusk är självklara rutinåtgärder. Vi anser det inte vara kränkande mot en kassör att låta en revisor granska räkenskaperna. För att motivera en revision krävs ingen särskild misstanke, utan detta är något som alla kassörer rutinmässigt blir utsatta för. På samma sätt måste elitidrottare genomgå dopingkontroller, som görs rutinmässigt utan att det behöver finnas någon misstanke om att personen i fråga har använt otillåtna medel.

Kontrollåtgärderna mot förskingring och doping har införts därför att det på dessa områden finns uppenbara frestelser till oärlighet. Kontrollerna i samband med påstått övernaturliga fenomen behövs av alldeles samma skäl. En person som påstår sig framkalla övernaturliga fenomen, men inte underkastar sig kontroller mot fusk, placerar sig i samma situation som en kassör som vägrar att lämna ifrån sig verifikationerna till revision, eller en idrottsman som vägrar låta sig dopingtestas.

Noter

  1. En första introduktion till mentalism kan man få i bra allmänna trolleriböcker, t.ex. Axel Carlborgs Sibyllans hemligheter, som finns i ett stort antal upplagor. Ur speciallitteraturen om mentalism ska särskilt nämnas: Theodore Annemann, Practical Mental Magic, New York: Dover 1983. Karl Fulves, Self-Working Mental Magic: 67 Foolproof Mind-Reading Tricks, New York: Dover 1979.
  2. Milbourne Christopher, Magic: A Picture History, New York: Dover 1991, s. 1?2.
  3. Christopher 1991, s. 6.
  4. Christopher 1991, s. 6.
  5. Christopher 1991, s. 8. Jämför avsnittet om Kloke Hans i Jesper Jerkerts kapitel om slagrutor.
  6. Massimo Palidoro, ”What a Bloody Miracle!”, Skeptical Inquirer 28(1), 2004, s. 18?20.
  7. Ruth Brandon, The Spiritualists, London: Weidenfeld and Nicolson 1983.
  8. Brandon 1983, s. 228?232. Harry Houdini, A Magician Among the Spirits, New York: Arno Press 1972, s. 5?16.
  9. Houdini 1972, s. 17?37.
  10. Dale Beyerstein, Sai Baba?s Miracles. An Overview, 128 sidor, Indian Skeptic, Podanur 1994, s. 9.
  11. Två utmärkta böcker som behandlar Uri Geller är: David Marks och Richard Kammann, The Psychology of the Psychic, New York: Prometheus 1980. James Randi, The Truth About Uri Geller, New York: Prometheus 1982. Den bästa redovisningen av hans metoder finns förmodligen i ett litet häfte som sprids i illusionistkretsar: Uriah Fuller, Further Confessions of a Psychic, The Secret Notebooks of Uriah Fuller, Published by Karl Fulves, 1980.
  12. Nils-Olof Jacobson, ”Liv efter döden?”, Meddelanden från Sällskapet för Parapsykologisk Forskning, nr 14, 1992, s. 53?60, citatet från s. 56.
  13. Marvin M. Mueller, ”The Shroud of Turin: A Critical Appraisal”, Skeptical Inquirer 6(3), 1982, s. 15?34, citat från s. 18.
  14. Joe Nickell, Inquest on the Shroud of Turin, New York: Prometheus 1998.
  15. Joe Nickell, ”The Shroud of Turin Found to Be Medieval”, Skeptical Inquirer 13(2), 1989, s. 117.
  16. Se t.ex. Niels Christian Hvidt, Mirakler, Örebro: Cordia 2003, s. 51?53.
  17. Joe Nickell, ”PBS ”Secret of the Dead? Buries the Truth about Turin Shroud”, Skeptical Inquirer 28(4), 2004, s. 8?9.
  18. Joe Nickell, ”Miracles or Deception? The Pathetic Case of Audrey Santo”, Skeptical Inquirer 23(5), 1999, s. 16?18.