Rudolf Steiners raslära

Publicerat i Folkvett nr 3/2004.

Sven Ove Hansson redovisar några grundfakta om antroposofins raslära, apropå en uppblossad debatt.

Den av Jesper Jerkert redigerade boken om antroposofin har gett upphov till en ny diskussion om antroposofin, bl.a. dess raslära.1 På diverse håll på Internet hävdar antroposofer att anklagelserna om ett rasistiskt ursprung är felaktiga och att antroposofin i själva verket inte har några rasistiska skelett i garderoben.2 Det kan vara lämpligt att gå tillbaka till antroposofins kunskapskälla, Rudolf Steiner.3 Vad sade han egentligen om människoraser?

För den som tar sig omaket att grundligt studera Steiners skrifter framgår det mycket tydligt att frågan om människoraser inte var något perifert ämne. Steiner återkom gång på gång, och ofta mycket utförligt, till de olika människorasernas uppkomst och egenskaper. Detta är en viktig del av hans historieskrivning om mänsklighetens utveckling och skickelse.

Hur får man svart hudfärg?

De fysiska kännetecknen hos det som traditionellt (men helt i strid med modern biologi) kallas en människoras förvärvas som bekant genom arv. Steiner, som inte trodde på den biologiska utvecklingsläran, ansåg dock att det först var under senare tid som raskännetecknen blivit ärftliga. Hans andevetenskap visade nämligen att ”i det förgångna frambringades raskännetecknen av den plats där människor föddes”.4 Han gav också ganska detaljerade besked om hur raskännetecknen hade uppkommit. I ”negrernas” fall härstammade de från krafter som utgick från ”en punkt som ligger i Afrikas inre. Från denna punkt verkar så att säga alla de krafter utstrålande från jorden, som särskilt ingriper på människan under hennes första barndomstid”.5 Denna punkt påverkar därigenom ”de människor som genom hela sitt liv är helt beroende av dessa krafter, så att denna punkt permanent präglar dem med de första barndomskännetecknen. Detta är ungefärligen en karaktäristik av alla de människor – vad gäller deras raskaraktär – som så att säga får de bestämmande krafterna ur marken vid denna punkt. Det som vi kallar den svarta rasen är väsentligen betingat av dessa egenskaper”.6 Svarta människor var alltså, enligt Steiner, barnsliga.

I ett annat sammanhang beskrev han de svarta som ”de sista resterna av den människogrupp hos vilka näringssystemet är förhärdat”,7 och i ytterligare ett sammanhang skrev han:

”Men de människor som alltför svagt utvecklat sitt jag-väsen, som var alltför utsatta för solens inverkan, de var som växter: de avsatte under sin hud alltför mycket kolartade beståndsdelar – och blev svarta. Därför är negrerna svarta.”8

De asiatiska folken

De asiatiska folkslagen är enligt Steiner betingade av en punkt på jordytan som förser dem med ”människans senare ungdomskännetecken”.9 Dessa människor är, menade han, försedda med en alltför inåtvänd folkkaraktär:

”Se på dessa färger, med början hos negern och fram till den gula befolkning som står att finna i Asien. Därav har ni där kroppar, som återigen är fodral till de mest olika själar, med början i den helt passiva negersjälen, som är fullständigt hängiven omgivningen, den yttre physis, till den passiva själens andra nivå i Asiens olika delar.” 10

Steiner tvekade inte heller att döma ut enskilda asiatiska folkslag. Hunnerna beskrev han t.ex. som ”de sista resterna av gamla atlantiska folk. De står i djup dekadans, som yttrar sig i en förruttnelse av deras astral- och eterkroppar.”11 Vidare fanns det ”sådana människor, som därigenom är degenererade, att nervsystemet förhärdades på alltför tidigt stadium och inte förblev mjukt tillräckligt länge – de sista resterna av dem är den malaysiska rasen.”12 Ett annat slags förhärdning gav upphov till de mongoliska ”lägre folkklasserna”.13

De utdöende indianerna

Den grupp av människor som fick minst nåd i Steiners ögon var indianerna. Även dessa var enligt honom förknippade med en särskild ålder i människolivet, i deras fall genom att vara förbundna med ”de krafter som har mycket att göra med människans utdöende.”14 Han beskrev indianerna som ”en degenererad människoras”,15 och detta var också skälet till att de hade dukat under i så stor utsträckning.

”Det är inte på grund av européernas nycker som den indianska befolkningen har dött ut, utan på grund av att den indianska befolkningen måste förvärva de krafter som ledde till att den dog ut.”16

Medan han tillskrev afrikanerna en abnormt svag jagkänsla, tillvitade han indianerna det motsatta problemet. Detta var också orsaken till deras hudfärg (eller snarare till den hudfärg som Steiner trodde att de hade):

”Och de har utvecklat detta Jag så starkt att det gått ända in i deras hudfärg: de blev kopparröda. De har utvecklats till dekadens.”17

Den vita ”rasen”

Den ”ras” som Steiner beskrev i uppskattande ordalag var – föga överraskande – den vita. I en uppräkning av olika ”raser” berättade han hur de var drabbade av ”förhärdning” av olika organ. Uppräkningen avslutades med de människor som ”inte förblev vid någon förhärdningsform överhuvudtaget”. De återfanns i ”de trakter som bildas av dagens Europa och Asien”.18

I ett annat sammanhang angav han att ”de mognaste kännetecknen förses människorna med av den motsvarande punkten i det europeiska området. Det är helt enkelt en lagbundenhet.”19

När utomeuropeiska folk visade sig framgångsrika förklarade Steiner detta med att de hade lärt sig av européer:

”Man hänvisar idag ofta till att japanerna genomgår en betydelsefull utveckling utifrån sina karaktärsegenskaper – det är en illusion. Det är ingen utveckling som de genomför utifrån sina egenskaper. När de i det senaste kriget segrade med de av de europeiska folken uppfunna krigsfartygen och kanonerna, så har de använt en främmande kultur. Det är ingen vidareutveckling när ett folk har antagit sådant som sprungit ur ett främmande folks väsen, utan för detta måste det utveckla sig ur sitt eget väsen. Det är det som gäller!”20

Enligt Steiners själavandringslära kunde en och samma själ anta olika ”raser” i sina olika liv. Vilken ras det blev berodde på hur man betedde sig i det närmast föregående livet.

”En själ kan vara inkarnerad i en ras som förfaller, men om denna själ inte själv gör sig ond, behöver den inte åter inkarneras i en nedåtsjunkande ras, den inkarneras åter i en uppåtstigande ras.”21

Det gäller med andra ord att vara en god människa, så att man inte blir svart, japan eller rentav indian i sitt nästa liv.

Antroposofernas försvar

Antroposoferna har använt i huvudsak tre försvarslinjer när Steiners rasism kommit på tal. Den första försvarslinjen är att beteckna citaten som ”lösryckta”.

Detta är ett mycket svagt försvar. I en trivial mening är naturligtvis alla citat lösryckta, men därav följer inte att de är missvisande. För att försvara Steiner räcker det inte att kalla citat som de ovanstående ”lösryckta”, utan man måste också visa att det finns en förklaring i den omgivande texten som visar att Steiner inte uttalar sig rasistiskt. Någon sådan förklaring finns inte. Därför nöjer sig de antroposofer som använder detta argument med den allmänna anklagelsen om lösryckthet, och gör inget försök att påvisa hur citaten skulle vara orepresentativa för de texter de är hämtade ur.

Man kan naturligtvis också undra hur den icke-rasistiska text skulle se ut där författaren uttrycker sina åsikter med formuleringar som ”den helt passiva negersjälen” eller ”en degenererad människoras”.

Den andra försvarslinjen är att Steiners uttalanden sägs vara normala för sin tid och således inte representera någon anmärkningsvärd eller kanske ens kontroversiell ståndpunkt. Detta påstående kan enbart övertyga den som inte känner till den historiska bakgrunden. Steiners ovan citerade uttalanden gjordes under 1900-talets första årtionde, före nazismen. Hans formuleringar om utomeuropeiska folk var för sin tid osedvanligt nedsättande och kränkande, även i det tyska språkområdet. Steiner hörde till de många som röjde väg åt nazismen genom att ge uttryck åt uppfattningen om den ”vita” rasens högre ställning.

Det senaste argumentet

På senare tid har några antroposofer börjat tillgripa en tredje försvarslinje. De hävdar nu att de texter ur vilka dessa och andra citat hämtats inte återger den ”officielle” Steiner. Flertalet av citaten är nämligen inte hämtade ur hans böcker utan ur hans föredragscykler, dvs. nedteckningar av hans föredragserier som gjordes av hans medarbetare.

Detta argument är mycket märkligt för den som känner antroposofin och dess historia. Steiners föredragscykler har alltid varit centrala inom antroposofin. De utgör den främsta källan till den s.k. esoteriska antroposofin, dvs. den som inte aktivt presenteras för människor utanför rörelsen. Den gängse uppfattningen bland antroposofer är att oförberedda människor inte rätt kan förstå dessa skrifter. Tidigare hölls många av dessa texter strängt hemliga. Numera ingår de i Steiners tryckta samlade verk, som ges ut av ett förlag som samarbetar nära med antroposofins högsta internationella ledning. Påståendet att föredragscyklerna inte kan användas som källor om Steiners åsikter har såvitt mig bekant inte förts fram förrän nu, när icke-antroposofer åberopar dem offentligt. Internt inom antroposofin används cyklerna som tidigare.

I Steiners tryckta böcker är uttalandena om människoraser mer återhållsamma än i föredragscyklerna. Detta är ett led i ett allmänt mönster. Böckerna var avsedda att kunna läsas av icke-antroposofer. Därför är de i regel, oavsett vilket ämne som behandlas, mera allmänt och försiktigt hållna än föredragscyklerna.

Ett svårt problem för antroposofin

Naturligtvis är det inte bara antroposoferna som har ”skelett i garderoben”. Det finns många andra exempel. Så t.ex. är det besvärande för moderna språkfilosofer att den man som grundade ämnet, Gottlob Frege, hade rasistiska åsikter. Dock blir detta ingen kris för ämnet eftersom hans språkfilosofi är åtskild från hans rasism. Framför allt finns det inga språkfilosofer som använder Freges skrifter som en källa till kunskap inom livets olika områden.

I antroposofins fall är det helt annorlunda. Steiners omfattande utläggningar om ”människoraser” och deras skickelser utgör en stor del av hans historieskrivning, där begrepp som rotraser och folksjälar är centrala. Att ta bort rasläran från antroposofin är ingen lätt operation. Det är inte som att operera bort en inkapslad tumör utan som att ta bort en tumör med många metastaser. Det är därför detta är så svårt för antroposoferna. Det som står på spel är själva grunden för rörelsen, nämligen tron på Rudolf Steiners andesyner som kunskapskälla.

Referenser

  1. Jesper Jerkert (red.), Antroposofin – en kritisk granskning, Stockholm 2003.
  2. En av de mest ihärdiga Steiner-försvararna är Sune Nordwall på http://hem.passagen.se/thebee/
  3. Artikeln bygger i dessa delar väsentligen på Sven Ove Hansson, ”Antroposofins raslära”, Folkvett 4/1988, s. 13-17.
  4. Rudolf Steiner, Die Mission einzelner Volksseelen, 1901, s. 4:6.
  5. Die Mission einzelner Volksseelen, s. 4:8.
  6. Die Mission einzelner Volksseelen, s. 4:8.
  7. Rudolf Steiner, Welt, Erde und Mensch, 1908, s. 6:16.
  8. Rudolf Steiner, Geisteswissenschaftliche Menschenkunde, 1908-1909, s. 5:9.
  9. Die Mission einzelner Volksseelen, s. 4:8.
  10. Geisteswissenschaftliche Menschenkunde, s. 5:10-11.
  11. Rudolf Steiner, Die Theosophie des Rosenkreuzers, 1907, s. 37.
  12. Welt, Erde und Mensch, s. 6:16.
  13. Rudolf Steiner, Vor dem Tore der Theosophie, 1906, s. 37. Även: Welt, Erde und Mensch, s. 6:16.
  14. Die Mission einzelner Volksseelen, s. 4:9.
  15. Welt, Erde und Mensch, s. 6:16.
  16. Die Mission einzelner Volksseelen, s. 4:9.
  17. Geisteswissenschaftliche Menschenkunde, s. 5:14. Se även s. 5:9.
  18. Welt, Erde und Mensch, s. 6:17.
  19. Die Mission einzelner Volksseelen, s. 4:9.
  20. Welt, Erde und Mensch, s. 10:13-14.
  21. Vor dem Tore der Theosophie, s. 42.