Publicerat i Folkvett nr 1/1998.

De senaste månaderna har vi haft en ganska omfattande debatt om det nazistiska framträdandet vid Umeå universitet, där en nazist föreläste för en grupp oförberedda studenter. Men till allra största delen har debatten handlat om den politiska yttrandefrihetens gränser.

Detta är faktiskt fel utgångspunkt för att diskutera vad som ska förekomma vid universitetsföreläsningar.

Universiteten ska, liksom det offentliga undervisningsväsendet i övrigt, stå på vetenskaplig grund. Av detta följer att påståenden som strider mot god vetenskap inte ska föreläggas eleverna i ovederlagd form. Enligt rapporterna från nazistföreläsningen hade den anonyme föreläsaren två huvudbudskap: Dels att förintelsen, det nazistiska folkmordet under andra världskriget, inte skulle ha ägt rum. Dels att mänskligheten är indelad i raser, av vilka den “vita” ska försvara sig mot de övriga.

Båda dessa föreställningar är pseudovetenskapliga. Dokumentationen om förintelsen lämnar inget utrymme för tvivel. Beteckningen “historierevisionism” för dessa irrläror är för övrigt missvisande. Det handlar om historieförfalskning av grövsta slag.

Den moderna biologin visar entydigt att arten människa inte är uppdelad i distinkta raser. Någon “vit ras” finns inte. Uppdelningen i “raser” har ingen biologisk mening utan är en konstruktion som upprätthålls för maktsyften. Idén att någon viss “ras” skulle vara överlägsen övriga människor har inte tillstymmelse till vetenskaplig trovärdighet.

Universitetet och andra skolor har som uppgift att avslöja och analysera dessa (och andra) pseudovetenskaper. Uppgiften är inte att erbjuda ett forum för att propagera för dem.

Detta borde vara självklart, men diskussionen om nazistföreläsningen visar att så inte är fallet. En viktig orsak till oklarheterna om universitetens uppgifter är den kunskapsrelativism som gjort sig gällande på många håll. Föreställningen att sanningen kan se ut litet hur som helst är förödande för gränsdragningen mot pseudovetenskap och charlataneri.

Det är viktigt att inte förväxla frågan om yttrandefrihetens gränser med frågan om vad som ska förmedlas till universitetsföreläsningar. De allra flesta demokratier torde vara överens om att den demokratiska yttrandefriheten måste vara begränsad så att man inte tillåter elakartad förföljelse mot enskilda eller mot grupper. Men dessa begränsningar behöver inte åberopas i det här aktuella fallet. Det räcker att konstatera att universitetsföreläsningar ska syfta till att lära ut vetenskap, inte pseudovetenskap. Företrädarna för pseudovetenskap har samma yttrandefrihet som alla andra, men den får de utöva på annat håll.

Läs Pelle Palms reaktion på ledaren i Folkvett nr 2-3/1998.

Vetenskap och Folkbildning