Konsten att gå på glödande kol
Publicerat i Folkvett nr 1/1998.
Staffan Yngve. Att gå på glödande kol ger grillfesten en extra krydda. Folkvett ger dig här en snabblektion i hur du bär dig åt – och hur det är möjligt.
I Vamlingbo kyrka på Gotland finns en målning som beskriver en säregen historia kring den medeltida kejsaren Henrik och hans gemål. Kejsaren misstänkte att makan varit otrogen och lät henne därför genomföra en eldvandring på glödande kol. Hon klarade marschen utan att bränna sig, vilket skulle vara ett tecken på att hon varit sin make trogen. Kejsaren blev därigenom enligt sägnen i varje fall tillfälligt botad från sin svartsjuka.
I TV och rikspress har vid ett flertal tillfällen fenomenet eldgång tagits upp under de senaste åren. Ofta har eldgång mystifierats och presenterats som hart när oförklarligt.
TV 4 har flera gånger reprissänt ett program, vilket som huvudstomme haft en amerikansk “dokumentär” med framlidne skådespelaren Burt Lancaster som speaker, där eldgång presenteras som ett oförklarligt och närmast övernaturligt fenomen. I andra medier har liknande publicitet förekommit, t.ex. i Dagens Nyheter, men då har vissa möjligheter funnits att få utrymme för dementier. En rolig variant finns i Peter och Jens Ahlboms serie “Mycke´ över hela” Vi 39/40 1997, där en korvkioskägare och hans hustru är på ett samkväm med glödvandring på programmet. Förvecklingar uppstår när glödbädden samtidigt används för korvgrillning av den beskäftige experten på sådan hantering.
Låt oss börja med en praktisk introduktion i hur var och en kan anordna en glödvandring eller eldgång. Först gäller det att anskaffa ett antal säckar prima björkved. Billigaste alternativet brukar vara att hjälpa någon sommarstugeägande släkting att bli av med en björk som skymmer uteplatsen. En lämplig plats för eldgången skall utses. Den bör helst ha ett fast underlag av grus eller liknande beständigt material (ej asfalt). Brandsäkerheten måste beaktas och tillstånd bör inhämtas från den lokala brandmyndigheten. I god tid före själva eldgången (mer än en timme innan) tänder arrangören på cirka åtta säckar björkved. När veden brunnit ut gäller det att kratta bort eventuella kvarvarande vedbitar, som ej övergått i glödande kol. Betydelsen av detta moment kommer att förklaras senare. Lämpligt är att lägga de glödande kolen i en glödbädd av maximalt fyra meters längd. Vill man ha en extra effektfull glödvandring kan man tända eldar på bägge sidor om glödbädden. Sedan är det bara att barfota anträda marschen utan några särskilda förberedelser. Det figurerar diverse tips om hur man på bästa sätt skall preparera sina fötter inför eldvandringen. Erfarenheten säger att de föreslagna metoderna antingen är kontraproduktiva eller verkningslösa. Rena och hela fötter är receptet.
Kontemplativa övningar brukar anbefallas som lämplig förberedelse för eldgång. Det är faktiskt mer rekommendabelt att bedriva en längre stunds kontemplation efter glödvandringen eller mellan glödvandringar. Risken finns alltid att någon vill att eldvandraren omedelbart skall upprepa sin bravad. Det är faktiskt nödvändigt med en längre paus för att fötterna skall hinna svalna och återhämta sig. Behovet av meditation kan vara en bra ursäkt för att den förståndige fakiren skall få ett tillräckligt långt avbrott efter en första vandring.
Låt oss raskt komma in på den termodynamiska förklaringen till fenomenet. I DN den 14 september i år ges en förklaring hämtad ur Sven Ove Hanssons bok Förklarade mysterier (Tidens förlag 1986). I DN förklaras fenomenet med att trä och kol har mycket låg värmeledningsförmåga, flera tusen gånger lägre än metallers värmeledningsförmåga (aluminium, koppar m.fl.). Den höga värmeledningsförmågan hos t.ex. metallväggen i en ugn innebär att vi om vi rör väggen inte bara får i oss av den energi som finns lagrad i kontaktpunkten utan mer energi leds snabbt dit och vidare in i handen från intilliggande områden av väggen. Trähandtaget på en form i ugnen går det däremot att vidröra utan brännskador eftersom vi väsentligen endast får del av den energi som finns vid kontaktstället.
Värmeledningsförmågan spelar roll förklaringen av fenomenet (nämligen att det enbart är energin i ett lokalt område som överförs) men detta är inte tillräckligt. Att den låga värmeledningsförmågan inte räcker för att förklara glödvandring kan envar fakir erfara på ett smärtsamt sätt. Om något icke färdigkolat vedträ ligger kvar bland glöden så kan den kolvandrande fakiren om hon eller han trampar på trät bränna sig så att brännblåsor uppstår. Detta beror på att vedträt är mycket mer kompakt än kolbitarna och vid given temperaturminskning avger en större mängd värmemängd till foten än vad det fluffiga kolet gör. I olyckliga fall kan den överförda värmemängden lokalt vara så stor att brännblåsor uppstår, eftersom temperaturen lokalt i glödbädden är avsevärt högre (kring 600 grader Celsius) än i en ugn. Detta är bakgrunden till att det är nödvändigt att kratta bort ofullständigt förkolnade vedbitar.
Vi har nu kommit till kärnan i förklaringen av fenomenet. Låt oss nu titta på fötterna och människan som fötterna sitter på. Människokroppen består som bekant till största delen av vatten. Vatten har extremt hög värmekapacitet, d.v.s. stort förhållande mellan förändring av värmeenergi och förändring av temperatur eller omvänt: vatten har ett litet förhållande mellan förändring av temperatur och förändring av värmeenergi. Av 112 ämnen listade i Physics Handbook har vatten den tredje högsta specifika värmekapaciteten (och den högsta bland där uppräknade ämnen som naturligt finns omkring oss). Det är alltså så vist ordnat att människan till största delen består av det i värmekapacitetshänseende (i praktiken) fördelaktigaste ämnet vatten. Träkol å andra sidan har mycket låg värmekapacitet, vilket är en kombinerad effekt av låg specifik värmekapacitet och låg täthet. När kolbiten som fakiren trampar på lokalt sänker sin temperatur med hundratals grader sker på grund av träkolets mycket låga värmekapacitet endast en måttlig energiöverföring till foten och denna energiförändring ger upphov till en tolerabel temperaturhöjning på grund av vattnets extremt höga värmekapacitet. Det skall framhållas att vi på ett hyggligt sätt förstår på molekylär nivå varför vattnet har så hög värmekapacitet. En mer detaljerad förklaring skulle dock kräva en särskild uppsats.
Det finns även rapporter om naturfolk som vandrar på glödande stenar. I det fallet har glödvandrarna varit kloka nog att välja fluffiga vulkaniska stenar med låg värmekapacitet i stället för svenskt gråberg.
Staffan Yngve är docent i teoretisk fysik vid Uppsala universitet.
Litteratur
- Hans-Uno Bengtsson, Fysik för fakirer (Gleerups 1993), Nalle Puh och atomens existens (Rabén Prisma 1994)
- Sven Ove Hansson, Förklarade mysterier – om till synes oförklarliga ting (Tiden, 1986)
Ovanstående förklaring är närmast en syntes av förklaringarna i böckerna. Hansson fokuserar på värmeledningsförmågan och Bengtsson på värmekapaciteten. Bengtsson är förutvarande kollega till artikelförfattaren.