För kritiskt tänkande och mot pseudovetenskap sedan 1982.
Internationella notiser
Publicerat i Folkvett nr 1/1991. Utskriftssida.
Denna gång ska vi se närmare på två nummer av Skeptical Inquirer.
I nr 3 (vol 14, 1990) berättar tidskriftens redaktör, Kendrick Frazier, vad som hänt med amerikanen Joseph W Newmans "energimaskin" (dvs evighetsmaskin) som enligt honom själv skulle lösa världens alla energiproblem. Maskinen var för något år sedan aktuell i Sverige, eftersom Vattenfall satsade pengar på att undersöka den.
När Newman krävde att få patent på sin maskin gav en federal distriktsdomstol i uppdrag åt standardiseringskommissionen (National Bureau of Standards) att undersöka om maskinen verkligen producerade mer energi än vad den tillfördes. Mätningen visade att det i själva verket var tvärtom: den producerade energin var lägre än den som tillfördes.
Newman överklagade beslutet med motiveringen att maskinen hade varit jordad när testningen utfördes. Den fungerar nämligen, hävdar han, enbart om den inte jordas. Den federala appellationsdomstolen avvisade klagomålet med hänvisning till att Newman i förväg visste exakt hur testerna skulle gå till. Han borde ha framfört sin erinran i förväg. Något patent ville inte domstolen ge honom, eftersom maskinen inte gör vad den i patentansökan uppges göra.
Newman avser att överklaga till Högsta Domstolen. Det återstår att se om han lyckas få maskinen att fungera bättre till dess!
Frazier redovisar också en del nya uppgifter om Nancy Reagans astrologiska engagemang. I sin självbiografi har fru Reagan berättat att hon var fylld av skräck på grund av den s k 20-åriga dödscykeln för amerikanska presidenter. (Under mer än 100 år fram till Reagan gällde att varje president som valdes eller omvaldes ett år med slutsiffran 0 dog i ämbetet.) Farhågorna skruvades upp ytterligare efter mordförsöket den 30 mars 1981. Det var i det läget hon blev kontaktad av astrologen Joan Quigley. Denna berättade att den 30 mars enligt horoskopet var en mycket dålig dag för Reagan. Han hade kunnat undvika attentatet om han stannat hemma den dagen.
Fru Reagan tog intryck av detta, och började att regelbundet inhämta information från Quigley om presidentens "bra" och "dåliga" dagar. Informationen användes för att justera planeringen av hans resor och framträdanden. Fru Reagan är enligt egen utsago "aldrig säker på att Joans astrologiska råd hjälpte till att skydda Ronnie, men faktum är att inget sådant som den 30 mars någonsin hände igen."
Det fanns åtminstone en person som inte behövde vara missnöjd med arrangemanget: Joan Quigley. Enligt CBS fick hon 3 000 dollar i månaden av fru Reagan, diskret utbetalt genom en bulvan.
I samma tidskriftsnummer citeras också FG Eaton, f d redaktör för Daily Telegraph i Michigan. Under några veckor av hans redaktörstid uteblev leveransen av astrologikolumner. Han beslutade då att återpublicera gamla horoskop, med datum och stjärntecken slumpvis omkastade. "Eftersom stjärnorna i själva verket inte påverkar det dagliga livet på jorden tyckte vi att vi inte hade åsamkat någon person någon skada."
Åtminstone inte någon annan skada än den som de "korrekta" horoskopen åsamkar.
I nr 3 rapporterar Robert Sheaffer om nya framsteg inom kiromantin, dvs konsten att spå i händer. Han hämtar sina uppgifter ur Mensa Bulletin, ett organ för medlemmar i klubben Mensa (där enda kravet på medlemskap är högt IQ). Mensa-medlemmen Steve MacDonald har utvecklat en ny teknik för att spå i händer, nämligen medelst klärvoajans över telefon. Så här står det i "genibladet" Mensa Bulletin: "Du ska gnida din handflata över telefonlurens mikrofondel, och sedan vara tyst och låta honom tala om dig."
Det är fantastiskt vad man kan åstadkomma, bara man är tillräckligt intelligent.
I nr 3 av Skeptical Inquirer återfinns också en både kunnig och avslöjande artikel av Elie Shneour om lögndetektorer. En lögndetektor är som bekant en apparat som mäter fysiologiska reaktioner (t ex hudens elektriska motstånd) hos en förhörsperson. Lögndetektorer har kritiserats hårt av psykologer och biologer, som framhåller att man inte känner någon fysiologisk respons som är unik för just lögn.
Enligt Shneour spelar förhörsledarens samtal med den förhörde före själva testet ofta en avgörande roll. Då intalas nämligen "offret" om metodens effektivitet, så att hon ska tro att det inte är lönt att ljuga under testet. Ofta kompletteras denna intervju med en s k "stim"-test (stimulanstest) som syftar till att imponera på offret. Hon kan t ex få välja ut spelkort vars framsida förhörsledaren inte ser, varvid förhörsledaren identifierar korten, till synes med hjälp av lögndetektorn (men i praktiken ofta med märkta kort eller andra liknande trick). På detta sätt kan man lura "offret" att tro att det inte lönar sig att säga annat än sanningen när lögndetektorn är på.
Den rent fysiologiska mätningen med lögndetektorer är däremot i de flesta fall av mycket begränsat värde för att avgöra om någon ljuger eller talar sanning. Enligt Shneour är det dessutom en allmän erfarenhet att de vanliga testförfarandena oftare ger falskt positivt än falskt negativt utslag. Med andra ord ger de oftare besked om att en person ljuger när hon i själva verket talar sanning än tvärtom.
Shneour ger följande, något tillspetsade råd: "Om du är oskyldig, så gå aldrig med på ett lögndetektortest. Men om du är skyldig, se till att genomföra det eftersom du kan bli frikänd."
Lögndetektorer är uppenbarligen inget lämpligt hjälpmedel i rättsväsendet. Det finns inte heller bekantligen någon rättsstat där domstolar godtar utslag av en lögndetektor som bevis för att någon är skyldig.
Däremot används lögndetektorer i stor skala i de säkerhetskontroller av personal som genomförs inom den amerikanska krigsmakten. Under 1980-talet mer än trefaldigades antalet säkerhetskontroller med lögndetektorer inom USA:s krigsmakt, och det är nu uppe i över 20 000. I övrigt är användningen av lögndetektorer "nästan okänd i resten av den civiliserade världen".
I samma tidskriftsnummer recenserar Lewis Jones en ny bok om hypnos. Där framhålls att även hypnos är en mycket riskabel förhörsmetod. Den är minst lika bra på att locka fram fantasier som på att locka fram sanningen. "Det troligaste resultatet av att låta polisen använda hypnotisörer skulle vara övertro på felaktiga uppgifter."
I nr 4/1990 av Skeptical Inquirer rapporterats att beteckningen "New Age" är på väg att förlora sin popularitet. Amerikanska bokhandlare som för fem år sedan bytte ut skylten "Occult" mot "New Age" uppges vara på väg att byta tillbaka till det gamla namnet igen.
Men det är inte företeelsen utan namnet som är på väg ut."Vad som återstår att avgöra är vilken [ny] term som ska utgöra rubrik för de omtuggade gamla visdomar som ska serveras som 'det senaste nya'."
I samma tidskriftsnummer redovisar filosofen Robert Loftin sina försök att utröna varför somliga människor anser sig kunna se en "aura" runt andra personers huvuden. Frånsett bedrägeri finns det två rimliga förklaringar, menar han. Den ena är att aurasynska personer verkligen ser något som finns runt människors huvuden (t ex värme eller magnetiska fält). Den andra är att auran uppstår först i den synskes ögon eller hjärna. I det första fallet kan man förvänta sig att auror ska gå att se också i mörker. Loftin fann en samarbetsvillig person som uppgav sig vara aurasynsk, och satte igång ett experiment. Experimentet byggde på en enkel princip: Försökspersonen skulle i totalt mörker avgöra om det fanns två eller endast en person i ett rum.
Loftins artikel visar på ett utmärkt sätt hur svårt det är att genomföra ett välkontrollerat experiment. Han lade ned åtskillig möda på försöksplaneringen, och fann åtskilliga felkällor som måste elimineras. Men trots alla förberedelser fanns det saker som måste justeras under experimentets gång. Till råga på allt elände måste försöket avbrytas därför att försökspersonen fick svåra allergiska besvär av fotokemikalierna i det fotografiska laboratorium som användes för försöket. När verksamheten återupptogs i en annan lokal lyckades hon i 13 av 30 fall att avgöra om det fanns en eller två personer i rummet. Rent statistiskt är detta föga imponerande.
De här båda numren innehåller åtskilligt mer att läsa. Båda innehåller artiklar om den intensiva mytspridning om satanskulter som pågår i USA. I nr 3 skriver bl a Carl Sagan om bristerna i det amerikanska utbildningsväsendet. I nr 4 finns artiklar om hur dagstidningar rapporterar om spökerier, om kritiskt tänkande, gråtande statyer, biorytmer och mycket annat.
Adressen är: Skeptical Inquirer, Box 229, Buffalo, NY 14215-0229, USA.
Patent på evighetsmaskin?
I nr 3 (vol 14, 1990) berättar tidskriftens redaktör, Kendrick Frazier, vad som hänt med amerikanen Joseph W Newmans "energimaskin" (dvs evighetsmaskin) som enligt honom själv skulle lösa världens alla energiproblem. Maskinen var för något år sedan aktuell i Sverige, eftersom Vattenfall satsade pengar på att undersöka den.
När Newman krävde att få patent på sin maskin gav en federal distriktsdomstol i uppdrag åt standardiseringskommissionen (National Bureau of Standards) att undersöka om maskinen verkligen producerade mer energi än vad den tillfördes. Mätningen visade att det i själva verket var tvärtom: den producerade energin var lägre än den som tillfördes.
Newman överklagade beslutet med motiveringen att maskinen hade varit jordad när testningen utfördes. Den fungerar nämligen, hävdar han, enbart om den inte jordas. Den federala appellationsdomstolen avvisade klagomålet med hänvisning till att Newman i förväg visste exakt hur testerna skulle gå till. Han borde ha framfört sin erinran i förväg. Något patent ville inte domstolen ge honom, eftersom maskinen inte gör vad den i patentansökan uppges göra.
Newman avser att överklaga till Högsta Domstolen. Det återstår att se om han lyckas få maskinen att fungera bättre till dess!
Nancy Reagan och astrologin
Frazier redovisar också en del nya uppgifter om Nancy Reagans astrologiska engagemang. I sin självbiografi har fru Reagan berättat att hon var fylld av skräck på grund av den s k 20-åriga dödscykeln för amerikanska presidenter. (Under mer än 100 år fram till Reagan gällde att varje president som valdes eller omvaldes ett år med slutsiffran 0 dog i ämbetet.) Farhågorna skruvades upp ytterligare efter mordförsöket den 30 mars 1981. Det var i det läget hon blev kontaktad av astrologen Joan Quigley. Denna berättade att den 30 mars enligt horoskopet var en mycket dålig dag för Reagan. Han hade kunnat undvika attentatet om han stannat hemma den dagen.
Fru Reagan tog intryck av detta, och började att regelbundet inhämta information från Quigley om presidentens "bra" och "dåliga" dagar. Informationen användes för att justera planeringen av hans resor och framträdanden. Fru Reagan är enligt egen utsago "aldrig säker på att Joans astrologiska råd hjälpte till att skydda Ronnie, men faktum är att inget sådant som den 30 mars någonsin hände igen."
Det fanns åtminstone en person som inte behövde vara missnöjd med arrangemanget: Joan Quigley. Enligt CBS fick hon 3 000 dollar i månaden av fru Reagan, diskret utbetalt genom en bulvan.
Förenklad astrologi
I samma tidskriftsnummer citeras också FG Eaton, f d redaktör för Daily Telegraph i Michigan. Under några veckor av hans redaktörstid uteblev leveransen av astrologikolumner. Han beslutade då att återpublicera gamla horoskop, med datum och stjärntecken slumpvis omkastade. "Eftersom stjärnorna i själva verket inte påverkar det dagliga livet på jorden tyckte vi att vi inte hade åsamkat någon person någon skada."
Åtminstone inte någon annan skada än den som de "korrekta" horoskopen åsamkar.
Kan man spå i händerna per telefon?
I nr 3 rapporterar Robert Sheaffer om nya framsteg inom kiromantin, dvs konsten att spå i händer. Han hämtar sina uppgifter ur Mensa Bulletin, ett organ för medlemmar i klubben Mensa (där enda kravet på medlemskap är högt IQ). Mensa-medlemmen Steve MacDonald har utvecklat en ny teknik för att spå i händer, nämligen medelst klärvoajans över telefon. Så här står det i "genibladet" Mensa Bulletin: "Du ska gnida din handflata över telefonlurens mikrofondel, och sedan vara tyst och låta honom tala om dig."
Det är fantastiskt vad man kan åstadkomma, bara man är tillräckligt intelligent.
Ljuger lögndetektorer?
I nr 3 av Skeptical Inquirer återfinns också en både kunnig och avslöjande artikel av Elie Shneour om lögndetektorer. En lögndetektor är som bekant en apparat som mäter fysiologiska reaktioner (t ex hudens elektriska motstånd) hos en förhörsperson. Lögndetektorer har kritiserats hårt av psykologer och biologer, som framhåller att man inte känner någon fysiologisk respons som är unik för just lögn.
Enligt Shneour spelar förhörsledarens samtal med den förhörde före själva testet ofta en avgörande roll. Då intalas nämligen "offret" om metodens effektivitet, så att hon ska tro att det inte är lönt att ljuga under testet. Ofta kompletteras denna intervju med en s k "stim"-test (stimulanstest) som syftar till att imponera på offret. Hon kan t ex få välja ut spelkort vars framsida förhörsledaren inte ser, varvid förhörsledaren identifierar korten, till synes med hjälp av lögndetektorn (men i praktiken ofta med märkta kort eller andra liknande trick). På detta sätt kan man lura "offret" att tro att det inte lönar sig att säga annat än sanningen när lögndetektorn är på.
Den rent fysiologiska mätningen med lögndetektorer är däremot i de flesta fall av mycket begränsat värde för att avgöra om någon ljuger eller talar sanning. Enligt Shneour är det dessutom en allmän erfarenhet att de vanliga testförfarandena oftare ger falskt positivt än falskt negativt utslag. Med andra ord ger de oftare besked om att en person ljuger när hon i själva verket talar sanning än tvärtom.
Shneour ger följande, något tillspetsade råd: "Om du är oskyldig, så gå aldrig med på ett lögndetektortest. Men om du är skyldig, se till att genomföra det eftersom du kan bli frikänd."
Lögndetektorer är uppenbarligen inget lämpligt hjälpmedel i rättsväsendet. Det finns inte heller bekantligen någon rättsstat där domstolar godtar utslag av en lögndetektor som bevis för att någon är skyldig.
Däremot används lögndetektorer i stor skala i de säkerhetskontroller av personal som genomförs inom den amerikanska krigsmakten. Under 1980-talet mer än trefaldigades antalet säkerhetskontroller med lögndetektorer inom USA:s krigsmakt, och det är nu uppe i över 20 000. I övrigt är användningen av lögndetektorer "nästan okänd i resten av den civiliserade världen".
I samma tidskriftsnummer recenserar Lewis Jones en ny bok om hypnos. Där framhålls att även hypnos är en mycket riskabel förhörsmetod. Den är minst lika bra på att locka fram fantasier som på att locka fram sanningen. "Det troligaste resultatet av att låta polisen använda hypnotisörer skulle vara övertro på felaktiga uppgifter."
Slut på New Age?
I nr 4/1990 av Skeptical Inquirer rapporterats att beteckningen "New Age" är på väg att förlora sin popularitet. Amerikanska bokhandlare som för fem år sedan bytte ut skylten "Occult" mot "New Age" uppges vara på väg att byta tillbaka till det gamla namnet igen.
Men det är inte företeelsen utan namnet som är på väg ut."Vad som återstår att avgöra är vilken [ny] term som ska utgöra rubrik för de omtuggade gamla visdomar som ska serveras som 'det senaste nya'."
Att se en aura
I samma tidskriftsnummer redovisar filosofen Robert Loftin sina försök att utröna varför somliga människor anser sig kunna se en "aura" runt andra personers huvuden. Frånsett bedrägeri finns det två rimliga förklaringar, menar han. Den ena är att aurasynska personer verkligen ser något som finns runt människors huvuden (t ex värme eller magnetiska fält). Den andra är att auran uppstår först i den synskes ögon eller hjärna. I det första fallet kan man förvänta sig att auror ska gå att se också i mörker. Loftin fann en samarbetsvillig person som uppgav sig vara aurasynsk, och satte igång ett experiment. Experimentet byggde på en enkel princip: Försökspersonen skulle i totalt mörker avgöra om det fanns två eller endast en person i ett rum.
Loftins artikel visar på ett utmärkt sätt hur svårt det är att genomföra ett välkontrollerat experiment. Han lade ned åtskillig möda på försöksplaneringen, och fann åtskilliga felkällor som måste elimineras. Men trots alla förberedelser fanns det saker som måste justeras under experimentets gång. Till råga på allt elände måste försöket avbrytas därför att försökspersonen fick svåra allergiska besvär av fotokemikalierna i det fotografiska laboratorium som användes för försöket. När verksamheten återupptogs i en annan lokal lyckades hon i 13 av 30 fall att avgöra om det fanns en eller två personer i rummet. Rent statistiskt är detta föga imponerande.
Mer att läsa
De här båda numren innehåller åtskilligt mer att läsa. Båda innehåller artiklar om den intensiva mytspridning om satanskulter som pågår i USA. I nr 3 skriver bl a Carl Sagan om bristerna i det amerikanska utbildningsväsendet. I nr 4 finns artiklar om hur dagstidningar rapporterar om spökerier, om kritiskt tänkande, gråtande statyer, biorytmer och mycket annat.
Adressen är: Skeptical Inquirer, Box 229, Buffalo, NY 14215-0229, USA.
SOH