Följande brev har idag (22 april) skickats till organisatörerna av Feministiskt Forum 2014

Att Sverige 2014 ännu inte är ett jämställt samhälle kan vi nog alla vara överens om. Att det därför anordnas ett feministisk evenemang med fokus på välfärdsfrågor vars seminarier rör allt från fascism, via sexualpolitik till löner ser vi positivt på. Att identifiera och diskutera reella problem, men också lösningar, är en fantastisk möjlighet som finns i demokratiska nationer. Ur ett folkbildningssyfte ser vi detta som ett gott exempel på att ge människor möjlighet att ta del av information, lyssna på debatter och själva diskutera aktuella frågor.

Vid en genomgång av programmet för Feministiskt Forum 2014 finns många intressanta programpunkter. Det som däremot sticker ut är vad som sker i lokalen Erlander klockan 16.00. Rubriken talar om för oss att Kampanjen mot bortträngda minnen är ett hot mot kvinnors och barns hälsa.

Under 1980- och 90-talet fördes diskussioner om bortträngda minnen inom såväl akademiska kretsar som i massmedia. Startskottet var boken Sveket mot sanningen: Hur Freud kom att överge sin förförelseteori av Jeffrey M Masson (1984). Under kommande år dömdes ett flertal människor till långa fängelsestraff för brott som uppdagats under terapisessioner med hjälp av terapeuter som ägnade sig åt att plocka fram dessa bortträngda minnen. Detta var inte ett unikt svenskt fenomen, utan förekom även i till exempel USA. Vad som skiljer Sverige och USA åt är att denna epok var förhållandevis kort på andra sidan Atlanten, medan den i Sverige har fortgått under lång tid. Den välkända amerikanska psykologen och minnesexperten Elizabeth Loftus utförde redan 1990 experiment som påvisade möjligheten att enkelt skapa falska minnen av händelser hos många människor. Andra forskare har tagit vid och det är numera välkänt inom akademiska kretsar att falska minnen kan skapas med hjälp av suggestiva terapiformer.

Det som diskussionen gäller är alltså inte ”normal” glömska. Självklart minns inte människor allt de har varit med om. Minnen kan normalt vara fragmentariska och i efterhand kan händelser få en annan innebörd än då de inträffade. Detta är normala kognitiva processer. Vad den aktuella debatten gäller är minnet av traumatiska och extremt negativt känsloladdade händelser – om det är möjligt att dessa upplevelser inte lämnar några som helst medvetna spår, och om en terapeut kan återskapa sådana minnen genom att beskriva dem för patienten. Det är välkänt sedan länge är att bortträngning av traumatiska händelser inte existerar på det sätt som tidigare rättsfall har försökt ge sken av. En människa som har upplevt något fruktansvärt kan visserligen göra allt för att glömma eller slippa tänka på händelsen, men att helt tränga bort det och lyckas glömma är inte möjligt. Det finns, utifrån vad den samlade expertisen på området idag känner till, inga bekräftade fall av bortträngda minnen som kunnat återskapas i terapisessioner. Däremot finns det kvinnor vars psykiska hälsa försämrats sedan oseriösa terapeuter intalat dem att deras problem kan bero på bortträngda minnen av sexuella övergrepp.

Det finns otaliga exempel på hur familjer har splittrats sedan framförallt kvinnor återskapat så kallade bortträngda minnen under fleråriga behandlingar hos terapeuter som arbetat utifrån teorin att allehanda psykiska och fysiska problem grundas på övergrepp i barndomen. Sådana minnen bör hellre kallas ”skapade” än återskapade. I vissa fall har resningsprocesser inletts på senare år, med friande domar som följd. I många andra fall har de anklagade aldrig fått en chans till upprättelse, eftersom de aldrig formellt åtalades.

Hur många människor som idag har falska minnen av händelser som aldrig har skett vet vi inte. Det vi däremot vet är att det finns en mängd terapeuter, såväl med som utan akademisk examen, som behandlar människor utifrån ovetenskapliga och ibland skadliga metoder.

Att samhällets syn på sexuella övergrepp behöver förändras råder det ingen tvekan om. Ingen blir dock hjälpt av att debatten om hur utsatta bäst stöttas, används som slagträ för att vinna stöd för pseudovetenskap. Alla som behöver professionell hjälp har rätt att få behandling baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet. Detta gäller inte minst människor som har utsatts för verkliga övergrepp och trauman såväl i barndomen som vuxen ålder.

Att Feministiskt Forum 2014 väljer att ta med en programpunkt som den som beskrivits ovan är ur denna synvinkel djupt olyckligt och kan leda till att man inte förbättrar omhändertagande av och seriös behandling för människor som verkligen har utsatts för övergrepp.

Linda Strand Lundberg
Ordförande Vetenskap och Folkbildning

Gunilla Burell
Vice ordförande Vetenskap och Folkbildning

Christine Öberg
Sekreterare i riksstyrelsen, Vetenskap och Folkbildning