”Naturen är mer komplex än vad skeptikerna förstår”, så kommenterar homeopaten Chris Jörgenfeldt den VoF-aktion med Christer Fuglesang i spetsen där ett antal skeptiker överdoserade homeopatiskt sömnmedel.

Jag kan inte annat än hålla med. För att förstå även en till synes enkel sak som hur ett löv fungerar krävs en enorm insats. Över 150 års kunskapsbygge inom evolutionsteorin har lärt oss mycket om hur lövet utvecklats. Utan hyllmeter av fysik, kemi och biologi hade vi inte haft en aning om hur lövet tar tillvara solljuset och samspelar tillsammans med resten av trädet och sin omgivning. Trots allt detta arbete finns det säkerligen mycket mer att upptäcka inom detta område. Tanken svindlar. Att då tro att man skulle förstå hur hela naturen fungerar bara för att man är skeptiker och medlem i en förening vore naturligtvis makalöst dumt.

Skälet till att man blir vetenskaplig skeptiker är nämligen inte att man tror att man vet allt, utan tvärtom, insikten att man absolut inte gör det. Våra hjärnor lurar även oss skeptiker och det är därför det inte räcker med att uppleva själv, eller lita på vad någon gubbe med aldrig så imponerande skägg har att säga. För att få en glimt av hur naturen verkligen fungerar krävs många människors hårda arbete. Hårt arbete är också det som har präglat den medicinska vetenskapens utveckling. Seklers nya upptäckter och kullkastande av gamla sanningar har lett oss dit vi är idag. Framsteg som utrotandet av smittkoppor och insikten om hygienens betydelse för vår hälsa har räddat oräkneliga liv. Kanske även ditt och mitt.

Jörgenfeldt nämner narkolepsin efter svininfluensavaccinet som ett exempel på naturens komplexitet. Och visst är det så att vi inte vet allt om alla biverkningar –  men exemplet visar att vetenskapen lär nytt. Nu vill vi veta mer om hur mekanismerna bakom sjukdomen ser ut, för att undvika att fler drabbas. Att vaccinet inte bara gav biverkningar utan förmodligen räddade många från den trots allt farliga influensan undviker hon att nämna. Det är endast de sällsynta biverkningarna som är intressanta för den som vill misstänkliggöra den vetenskapliga sjukvården. Men detta misstänkliggörande är ett farligt spel med människors hälsa.

Innan vi lärde oss att systematisk undersöka olika behandlingar var det nämligen ofta farligare att gå till läkaren än att stanna hemma. Åderlåtning var en sådan behandling som gjorde betydligt mer skada än nytta. Trots detta fanns det massor av människor som kunde vittna om metodens förträfflighet. Det beror inte på att folk förr var dumma i huvudet utan att de saknade de verktyg som krävs för att systematiskt undersöka om en behandling fungerar. Istället för att kritiskt undersöka behandlingar fick man förlita sig på enstaka auktoriteter och upplevelsen av vad som verkar fungera. Det är den kunskapsvägen som homeopaterna vill återgå till. Det samlade berget av kunskap inom fysik, kemi och medicin pekar åt samma slutsats: homeopatiska preparat fungerar inte bättre än sockerpiller därför att de inte är något annat än sockerpiller. I homeopatens värld trumfas detta av dogmen om att lika botar lika och av människors upplevelse av att ha blivit hjälpta.

Med ett sådan kunskapsyn har man inga förutsättningar att komma vidare. Istället för att gå den mödosamma vägen som det innebär att lära nytt gräver man sig djupare ner i Hahnemanns dogmer från 1800-talet. Magiskt tänkande och slagordsliknande principer som ”lika botar lika”, är homeopaternas quick-fix som verkar kunna användas för att lösa det mesta här i världen. Men naturen är mycket mer komplex än så.