av Hanno Essén

I egenskap av VoF-ordförande med särskilt intresse för evighetsmaskiner, fri energi och kall fusion, som dessutom offentliggjort en idé som eventuellt kunde tolkas som kall fusion, blev jag kontaktad av reportern Mats Lewan på Ny Teknik. Han undrade hur jag såg på nya rapporter, om något som liknade kall fusion, som kom från Universitetet i Bologna. Jag tog lite tid på mig att studera det material som fanns och kom till min förvåning fram till att det hela föreföll riktigt intressant. Inga större likheter med Pons och Fleischmans flopp från 1989 kunde skönjas.

För det första hade de pågående försöken en lång förhistoria i en seriös tidskrift och något resultat var reproducerat av andra. Det rör sig här om ett system av nickel och väte som studerats av F. Piantelli och Sergio Focardi m.fl. fysiker från Siena och Bologna. För ungefär fyra år sedan bestämde sig uppfinnaren och ingenjören Andrea Rossi att försöka utveckla detta till en kommersiell produkt, med Focardi inblandad. Enligt Rossi började den fungera bra för ca 2 år sedan. I korthet har Rossi en reaktor som producerar värmeenergi med hjälp av att protonen från vätet fusionerar med nickelkärnan, om man får tro honom själv. Den produkt som just nu finns och som håller på att masstillverkas levererar enligt Rossi 10 kW värmeenergi under 6 månader med ca 100 g nickel och några gram vätgas. Reaktorn startas genom uppvärmning men sedan förbrukar en kontrollpanel 80 W, det är allt. Ingen farlig strålning kommer genom blyhöljet på reaktorn och resterna är inte speciellt radioaktiva. Patent söks och detaljerna i konstruktionen är därför än så länge industrihemligheter.

Varför skulle man tro på detta? För det första utsätts reaktorn för oberoende testning av fysikern Guiseppe Levi vid Universitetet i Bologna. Det längsta testet som rapporterats hittills har dock bara pågått ett knappt dygn. Dock har apparaten fungerat utan mankemang alla tre gånger Levi varit med och startat den. Mätningar av insatt och utvunnen energi kan nu helt utesluta kemiska energikällor. Oberoende analyser av nickelpulvret i reaktorn före och efter visar att isotopsammansättningen ändras och att koppar bildas. Kärnfysiken bakom själva reaktionerna stämmer storleksordningsmässigt med energiproduktionen. Det som är svårt att förstå är hur den elektriska repulsionen mellan protonen och nickelkärnan kan övervinnas. Dessutom borde det komma mera och intensivare gammastrålning från apparaten enligt konventionell kärnfysik. Dock har Rossi nu slutit avtal med Universitetet i Bologna och testerna fortsätter. Tillsvidare är dock den inre konstruktionen hemlig.

Andrea Rossi har varit italiensk mästare i långdistanslöpning (dock, som han själv tillstår, i frånvaro av den internationella eliten) och har tränat på Lidingö utanför Stockholm. Han har också hunnit med att fängslas för miljöbrott och gjort konkurs i sophanteringsbranschen. Från detta äventyr har han dock kommit undan med hedern i behåll eftersom han senare tjänat mycket pengar på uppfinningar som gör biodiesel av organiskt avfall. Det var när han sålde av den verksamheten som han fick de pengar (ca 500 000 euro) som han nu investerat i utvecklingen av sin reaktor. Han har inte lånat något och är inte ute efter pengar förrän produkten kan säljas. Rossi har också motsatt sig all publicitet kring uppfinningen; det var Focardi som såg till att en del journalister var inbjudna till ett av testerna; numera gör Rossi dock undantag för Mats Lewan vid Ny Teknik. För närvarande byggs en Megawatt anläggning i Aten, genom parallell och seriekoppling av standardenheter. Den skall starta i oktober detta år och när den levererar kommer Rossi att få betalt för första gången.

När det gäller teoretisk förståelse av vad som händer finns som vanligt mångahanda spekulationer. Det är inte ovanligt inom fysiken att ett enda intressant experiment genererar hundratals teoretiska publikationer. I det här fallet har ett antal amerikaner hört av sig med sina teorier. Widom och Larsen anser att protonerna omvandlas till neutroner och sedan utan problem tränger in i nickelkärnan. Andra spekulationer finns också. Min egen favorithypotes är att det är plasmafenomen som ”run away electrons” och filamentering som koncentrerar energin och och producerar så starka magnetfält att Coulombrepulsionen upphävs. Innan det är meningsfullt att spekulera vidare måste dock betydligt mer empiriska fakta komma fram.

Mats Lewan ordnade en debatt på Ny Teknik mellan mig som positivt intresserad och Professor emeritus Sven Kullander (ordförande i KVAs energiutskott). När jag gick dit trodde jag att jag skulle få det hett om öronen, men till min förvåning var Kullander lika positivt intresserad som jag själv. En av anledningarna till detta visade sig vara att Professor Kullander själv varit inblandad i japansk-svenska försök att få fram fusion vid låga energier i system med flytande litium. Rapporten om dessa försök heter Ultradense nuclear fusion in metallic lithium liquid (Hidetsugu Ikegami 2007) och finns att ladda ner från Energimyndighetens hemsida. Professor Kullander och jag har fått ställa frågor till och diskutera med Andrea Rossi och kommer att aktivt följa testerna vid Universitetet i Bologna. Det skall bli mycket spännande. Hittills har inget framkommit som gjort mig misstänksam, även om många frågetecken ännu finns. Dessa beror på att det här inte är fråga om vetenskaplig grundforskning utan om uppfinning, patentansökan och industrihemligheter. Den verkligt intressanta fysiken kommer först när vetenskapen tillåts studera innanmätet av reaktorn men då lär den explodera om allt går som det ser ut just nu. Stay tuned, som det heter.