Den 19 maj i år publicerades en märklig artikel med titeln The conceptual penis as a social construct[1] i den peer-reviewade tidskriften Cogent Social Sciences. I artikeln drevs, bland mycket annat, tesen att – och det är nog bäst att inte försöka översätta till svenska – ”the conceptual penis is better understood not as an anatomical organ but as a social construct isomorphic to performative toxic masculinity” och att

[…] the isomorphism between the conceptual penis and what’s referred to throughout discursive feminist literature as ‘toxic hypermasculinity,’ is one defined upon a vector of male cultural machismo braggadocio, with the conceptual penis playing the roles of subject, object, and verb of action.

Om läsaren har svårt att förstå vad som menas är den förlåten. Det hela var nämligen en bluff av filosofen Peter Boghossian och matematikern James Lindsay.

De ville visa att genusvetenskapen framför allt drivs av politisk ideologi, och att det, liksom i fallet med Alan Sokal[2], är möjligt att bli publicerad i en akademisk tidskrift så länge man uppfyller de ideologiska kraven, oavsett kvaliteten på artikeln i övrigt. Samtidigt som deras nonsensartikel (som de själva kallar den) publicerades så avslöjade de alltihop i en nätartikel i den för skeptiker välkända tidskriften Skeptic[3].

Det verkar onekligen problematiskt om en artikel som innehåller uppenbart nonsens och mängder av påhittade referenser lyckas bli publicerad enbart för att den ytligt tycks bekräfta den, enligt Boghossian och Lindsay, rådande politiska hegemonin inom genusvetenskapen.

Men saken är inte riktigt så enkel.

De blev inte accepterade av den tidskrift, NORMA, som de först skickade artikeln till.[4] NORMA (för övrigt med svenska redaktörer) verkar vara en tidskrift med mycket låg status och dyker inte upp bland de översta 115 ”topptidskrifterna” inom ”gender studies” på en relativt välkänd rankingsida för akademiska tidskrifter.[5] Det kan invändas att sådana sidor sällan är kompletta, men det förefaller rimligt att anta att en väletablerad och erkänd tidskrift åtminstone borde finnas med i listan.

När NORMA, som började ges ut 2006, avslog artikeln blev författarna samtidigt rekommenderade en annan ännu mindre etablerad  tidskrift: den ovan nämnda Cogent Social Sciences (hädanefter CSS), grundad 2015, som villigt publicerade artikeln med endast några små förslag på ändringar av en av de anonyma granskarna. Artikeln är nu tillbakadragen, men CSS får nog leva med att vara utdömd som en seriös tidskrift.[6] Men två omständigheter rörande CSS förtjänar att lyftas. För det första är det en pay-to-publish-tidskrift (som av detta att döma tycks publicera vad som helst så länge författarna är beredda att betala), och för det andra att det inte är en genusvetenskaplig tidskrift.[7]

Att en pay-to-publish-tidskrift med obefintlig ranking är beredd att ta vad som helst borde inte överraska någon. I det här fallet råkade innehållet till ytan kanske snudda vid ”gender studies”, men antagligen kunde den handlat om precis vad som helst och ändå blivit publicerad. Det ger inga möjligheter att dra några slutsatser om genusvetenskap som disciplin. Tvärtom klarade de ju inte av att bli publicerade ens i en tidskrift med låg status. Ska man över huvud taget dra några slutsatser om genusvetenskap av detta är det alltså snarare den motsatta än vad författarna drar i sin Skeptic-artikel. De förklarar inte heller i artikeln varför de valde just NORMA. Om de menade allvar med sin hypotes borde de rimligen försöka satsa så högt som möjligt.

Betyder detta att allt, trots allt, är frid och fröjd? Nej. CSS ges ut av det kända förlaget Taylor & Francis Group, som ger ut andra etablerade akademiska tidskrifter. Den här historien lär oss att ett respekterat förlag i ryggen inte är en garanti för kvalitet. NORMA, som också ligger på T&F, påstår att rekommendationen var en del i en automatisk process från T&F som de inte har kontroll över.

Detta borde inte förvåna skeptiker. Vi är vana vid att upptäcka att etablerade förlag ger ut allehanda underliga böcker och tidskrifter. Mer förvånande är att delar av den skeptiska rörelsen uppenbarligen inte klarade av att dra rimliga slutsatser av det här misslyckade försöket till spratt, och tycks mena att detta visar att genusvetenskap inte är en seriös disciplin. Det handlar om Skeptic och redaktören Michael Shermer[8], men även Richard Dawkins[9], Sam Harris[10] och Steven Pinker, även om den sistnämnda eventuellt insåg sitt misstag[1113].

I podden Serious Inquiries Only[14] intervjuas en av författarna, James Lindsay, om bluffen. Avsnittet är nästan en och en halv timme långt men är väl värt att lyssna på. Lindsay försvarar slutsatserna de drar i Skeptic-artikeln, men lyssnaren får avgöra om argumenten håller.

[1] http://www.skeptic.com/downloads/conceptual-penis/23311886.2017.1330439.pdf

[2] https://sv.wikipedia.org/wiki/Sokalaffären

[3] http://www.skeptic.com/reading_room/conceptual-penis-social-contruct-sokal-style-hoax-on-gender-studies/

[4] https://normajournal.wordpress.com/2017/05/26/statement-regarding-hoax-article/

[5] http://www.scimagojr.com/journalrank.php?category=3318

[6] https://www.cogentoa.com/article/10.1080/23311886.2017.1330439

[7] https://www.cogentoa.com/journal/social-sciences

[8] https://twitter.com/michaelshermer/status/865678354006949889

[9] https://twitter.com/RichardDawkins/status/865681702106025985

[10] https://twitter.com/SamHarrisOrg/status/865688811585458177

[11] https://twitter.com/sapinker/status/865750088794214400

[12] https://twitter.com/sapinker/status/867217813047562241

[13] https://twitter.com/sapinker/status/867568914531831808

[14] http://seriouspod.com/sio45-james-lindsay-co-author-conceptual-penis-hoax-paper/