Gish Gallop

Så kallad ”Gish Gallop” är en vilseledande debatteknik där en talare försöker överväldiga sin motståndare genom att i snabb takt lägga fram ett överdrivet stort antal felaktiga, missvisande eller irrelevanta argument. 

Gish Gallop (ibland på svenska Gish-galopp) är en debattaktik som bygger på kvantitet framför kvalitet. Den går ut på att dränka motståndarens argument med en ström av oriktig information som är omöjlig att fullständigt motbevisa inom en rimlig tidsrymd.

Grundläggande strategi inom Gish Gallop

• Kulsprute-effekten: Översvämma debattens åhörare med en strid ström av påståenden.
• Innehåll av låg kvalitet: Även om påståendena är av låg kvalitet så ger själva mängden av dem ett sken av övertag.
• Utnyttjande av tid: Enligt Brandolinis lag kräver det betydligt mindre tid och energi att fabricera ett falskt påstående än det behövs för motståndaren att undersöka och motbevisa det.
• Illusion av seger: Om motståndaren på grund av tidsbrist misslyckas med att bemöta den myriad av punkter som tagits upp, kommer ”galoppören” att understryka detta gång på gång. Man skapar då ett falskt intryck av att man har ”vunnit debatten”.

Begreppets ursprung

Begreppet Gish Gallop myntades 1994 av den amerikanska antropologen Eugenie Scott. Hon uppkallade taktiken efter kreationisten Duane Gish. Gish förespråkade idén om en ”ung jord”, i linje med en bokstavstrogen tolkning av bibeln och han förnekade därför läran om evolutionen. Han använde sig ofta av den här metoden av snabba, tätt följda inlägg för att i debatter ”besegra” evolutionsexperter.

Taktik för att bemöta en Gish Gallop

Att bemöta en Gish Gallop är mycket svårt. Det är väldigt lätt att framstå som inkompetent och osäker inför åhörarna, trots att man faktiskt har rätt i sak. Vissa metoder har dock föreslagits kunna vara till hjälp:

• Peka ut strategin: Nämn uttryckligen taktiken ”Gish Gallop” och förklara att informationsfloden är ett teatertrick snarare än ett välgrundat argument.
• Gruppera argumenten: Identifiera gemensamma teman eller strukturella brister bland påståendena och motbevisa dem som en enda kategori.
• Inrikta dig på den svagaste länken: Välj ut ett eller två av deras mest centrala eller löjliga påståenden och plocka isär dem för att påvisa hur talaren saknar grundläggande trovärdighet. Se dock upp med personangrepp vilket kan leda till anklagelser om att använda ett Ad Hominem-argument.
• Håll fast vid huvudämnet: Vägra att låta dig ledas in i irrelevanta sidospår och styr bestämt diskussionen tillbaka till det ursprungliga ämnet.

Bill Nye vs. Ken Ham 2014

Den amerikanske vetenskaps­kommunikatören Bill Nye (känd som ”Bill Nye the Science Guy”) debatterade den 4:e februari 2014 kreationisten Ken Ham i en direktsänd debatt som följdes av uppskattningsvis 3 miljoner tittare. Många vetenskapsforskare ifrågasatte Nyes beslut att tacka ja till Hams inbjudan och hävdade att det i sig gav Hams åsikter en oförtjänt legitimitet.

Under debatten använde sig Ken Ham i stor utsträckning av Gish Gallop-taktik, men Bill Nyes motdrag var att i stort ignorera Hams argument, och istället hålla sig till i en förväg förberedd argumentationsföljd. Mot slutet av debatten medgav Ham att ingenting skulle få honom att ändra åsikt när det gäller hans syn på kreationismen, medan Nye erkände att han omedelbart skulle ändra åsikt om han fick ta del av tillräckligt övertygande bevis. Detta gav Nye en viss moralisk seger, åtminstone bland de av oss som uppskattar idén att det är en dygd att ändra sig ifall man ställs inför bättre argument.

Bill Nyes taktik mot Ken Hams Gish Gallop var relativt framgångsrik, men meningarna går isär om någon egentligen ”vann” debatten. Man kan dock hävda att det är ett godkänt betyg att inte framstå som en förlorare mot någon som förlitar sig på en Gish Gallop.

Länkar:

• Wikipedia: Gish Gallop
• Wikipedia: Duane Gish
• Wikipedia: Eugenie Scott
• Wikipedia: Bill Nye – Ken Ham debate

Skeptisk måndag med VoF
Varje måndag publicerar vi ett blogginlägg om ett ämne som berör våra intresse­områden, dvs vetenskap, pseudo­vetenskap, myter, kon­spirations­teorier eller skeptiker­rörelsen som sådan.